Staffan Hallström

1950-talet är det non-figurativa måleriets tidsålder i Sverige. ”Abstraktionens vindar svepte fram över Konstsverige”, som Stig Johansson beskriver det i sin skrift om Staffan Hallström. Det föreställande och berättande anses förlegat och alltför förknippat med krigstidens isolering. 1947 års män, färg- och formexperiment regerar konstarenan. Här finns inte tid för eftertänksamhetens långa skuggor. Det rationella, objektiva och formorienterade dominerar.

Staffan Hallström (1914 – 1976) lät sig inte rubbas. Han var en omsorgsfull målare av den tidlösa sorten. Teckna, skissa, måla och måla över. Färgen och linjen kräver precision och virtuositet, som en kinesisk kalligrafimästare. Kraft och liv hämtade han ur sig själv, men konstnärligt stod han äldre mästare nära som Delacroix, Rubens och Goya snarare än framtidsoptimismens upplysta ideal. Känslan och det naket mänskliga är ändå det starkaste draget hos Hallström, som jämte Evert Lundquist torde vara sin tids mest älskade konstnärer. Hur ska man annars kunna förklara det totalt avväpnande anslaget i det ikoniska verket Ingens hundar? Motivet uppehåller honom från 1953 till ca 1960 och är bland de mest igenkända i svensk konst.

Motivet tycktes inte ha lämnat honom någon ro, inte heller dess uttolkare. En grupp hundar som kroppsligt tyr sig till varandra men som inte har kontakt sinsemellan – de söker ett sammanhang utanför. Vädjar. Och den gåtfulla uttolkningen av det rasande gula. En mer avskalad och akut betydelseladdad bild av människans samvaro går knappast att finna. Var Staffan Hallström en bakåtsträvare konstnärligt? Det upplevde vissa av hans samtida kritiker. Men historien brukar ge sådana tolkningar fel. Utan att någon knappt hade märkt det, hade Europa förlorat sin ställning som det modernas födelseplats. I USA däremot, hände det saker: Den abstrakta expressionismen revolutionerade konsten och det individuella, den personliga djupt subjektiva upplevelsen står för det nya och laddade: Robert Rauschenberg och Cy Twombly är två lysande exempel. I svenskt kulturliv står Hallström nog allra närmast en litterär gigant, Pär Lagerkvist, än någon annan konstnär.

Hundarna kom att följa honom livet ut i olika gestaltning. Men just den här finns det anledning att stanna till extra för. Komposition och penselföring är både samlad och expressiv på samma gång och det något mindre formatet snarare förstärker monumentaliteten hos denna gripande grupp varelser.

Versioner liknande den aktuella ingår på ett självklart sätt i Moderna Museets samt i Norrköpings museums samlingar.