Ola Billgren

Billgrens målningar karaktäriseras av både dubbelhet och mångtydighet, såväl i uttryck som i innehåll, och den drömska närvaron är omisskännlig. I målningen ”Två vid ett bord (Efter Irving Penn)” från 1994 kommer denna dubbelhet tydligt till uttryck. Tekniken med det realistiska måleriet som skildrar caféinteriören påvisar hans intresse för det avbildande. När denna bakgrund målats har konstnären dock gått över det färdiga motivet med en färgskrapa och lagt till den blodröda färgen. Med detta reducerande av den ursprungliga bilden och med tillägget av det röda skapar Billgren en målning som via uppbyggande och reducerande processer funnit sin slutgiltiga form. Målningen bär också både på närvaro och avstånd, också det frambringat av den måleriska tekniken. När den dallrande röda färgen stannat framför betraktarens ögon framträder bilden av kvinnan vid cafébordet. Hon vilar huvudet i handen och ser mot sitt sällskap vars rygg vi endast möter. På bordet står en flaska och paret verkar djupt upptagna av varandra. Det mönstrade kaklet på golvet bryter igenom den röda färgen och för tankarna till medelhavets formspråk.

Precis som verkets titel antyder finns inspirationen till den aktuella målningen i ett av Irving Penns fotografier, ”Café in Lima Vogue. Fashion Photograph (Jean Patchett)” från 1948. Konsekvent, alltifrån 1960-talets nyrealism och fram till sin bortgång, använde sig Billgren av fotografiet i den skapande processen. Begagnandet av fotografiet skilde sig dock åt genom åren och var en del av en ständigt föränderlig arbetsmetod. Så här skriver konstnären själv i katalogen som åtföljde utställningen ”Studier i rött” på Moderna Dansteatern i Stockholm, 1995, där den aktuella målningen visades för första gången:

”Det röda är för mig en ”ny” färg, en färg med dimensioner som jag trots mitt förflutna inte kan påstå mig ha föregripit med min insikt – den har förändrat allt. Och allt jag kan säga om för att varaktigt förankra den i min personliga historia, är att den var min favoritfärg under en lång tid enligt ett barns mått och att det har velat sig så att den förenats med den bildform som kanske fascinerar mig mest, den fotografiska. […]

Om sammanslagningen av det röda och det fotografiska är att säga att den inledningsvis skedde oförpliktigat men senare kom att tillerkännas en djupare syftning. I början gjorde jag mest abstrakta röda målningar och ibland figurativa. Den publika desorientering som denna blandning tillsammans med målningarnas genomgående diffusa karaktär resulterade i fick mig att inse nödvändigheten av att välja, något som också hade sin etiska betydelse. Jag frågade mig vilket måleriskt tilltal jag med störst berättigande kunde knyta till det röda och fann att det var avbildningens tilltal. Och jag tror att det är begripligt.”