Ulrik Samuelson

”Men också Totem bjöd på sin tid motstånd mot den romantiska förförelse som präglat dess närmaste föregångare. Och även i Totem fanns en anknytning till Malevitj, i de kvadratiska svara glasmålningar som hängde i första rummet. Fast i sitt svarta lät de (förstås!) också fragmentariska motiv träda fram, av ansikten, kroppsdelar, kött och blod. Där Malevitj siktar mot transcendens, ett 'övervinnande av världen', där erinrar Samuelson - som alltid - om det jordiska mysteriet.

Målningarna hängde tätt i två rader över varandra, ett arrangemang med ekon från ett av hans tidigare framträdanden, med det Malevitj-inspirerande namnet Supremati. Det var i en samlingsutställning på Konstakademin 1967, där han och Björn Eneroth gemensamt hade utfört ett 20-tal svarta eller vita, kvadratiska bilder. I de sparsamt motiviska inslagen blandades Samuelsons segel och näckrosor med annat som var hämtat ur Eneroths repertoar – och resultatet var väl inte helt lyckat. Men Totems målningar var storslagna, både som enskilda bilder och framför allt som delar av den magiska miljö som utställningen hade byggt upp.

I galleriet första rum var både väggar och fönster helt täckta med grönmarmorerade paneler, och glasmålningarna var fästade direkt mot dessa, utan ramar. I ett hörn stod en cylindrisk svartlackerad kakelugn (utan eldningsluckor), och mitt för ingångsdörren hängde utställningens totem, en anatomisk plansch av en man med kroppens alla muskler frilagda. Trots sin prekära belägenhet utstrålade han ett slags trotsig motståndsvilja. Annars var stämningen kylslagen, och med sin marmorering, sina svarta golv- och taklister, och med målningarna som epitafier längs väggarna, gav rummet ett förtätat intryck av gravkammare.

Utställningens andra rum hade inget av den symmetri och slutenhet som präglade det första. De svarta glasmålningarna var här både oregelbundet formade och utplacerade. Och mindre, helt svarta glasbitar sköt nyckfullt in över den vita väggen, som kilar av mörker, eller kanske som antydan av en ordning som dock ännu verkade närmast kaotisk. Kontrasten mellan de två rummen var väl också det nav som utställningen kretsade kring. Men att låsa skillnaderna i ord om det välordnat förstenade och det öppet rörliga vore ändå att trivialisera helheten.

Sådana låsningar har Samuelson för övrigt kommenterat i en av de två sublima guldmålningar som fanns med i det inre rummet – dels ännu en parafras på Hills målning Syster Anna, dels ett annat lika stiliserat landskap med en text mot guldhimlen som förkunnar: 'tavla av två träd på Allvaret symboliserande livet på jorden och livet i himlen eller himmel och helvete eller det organiska och det mekaniska eller materia och ande eller kuken och fittan'. Onekligen en drift med både symboltänkande och olika former av stelbent dualism. "

Douglas Feuk, "Ulrik Samuelson", 1997, sid 68-72.