Intygad a tergo "Målningen av Göransson, signaturen stämplad. Intygar 18 oktober 1941 av Hanna Göransson och Arne Stubelius".

Det är något märkligt med Åke Göranssons konstnärskap, det blir ständigt nyupptäckt ! Så var det när Riksutställningar genomförde en omfattande utställning 1978, när Millesgården 1992 ställde ut Göransson och senast 2003 på Göteborgs Konstmuseum och Prins Eugens Waldemarsudde i samband med att det var 100 år sedan han föddes och 60 år sedan han dog. Såväl Göranssons tragiska och korta levnad som hans säregna måleri har skapat en myt som fascinerar alla och envar och som väcker nytt intresse. Efter att ha slitit som lärling på en raksalong redan som 13-åring och tvålat in hakor från åtta på morgonen till nio på kvällen, blev han till sist utlärd barberare i hemstaden Göteborg. 1923 tillbringar han ett år i Dals-Ed hos turistortens ende frisör, Gustafsson, som också blir hans vän och modell. I det lilla samhället lär Åke känna sitt livs enda kärlek och mor till hans barn, Inga Andersson. Vid sidan av sitt slitsamma arbete studerar han korrespondenskurser i teckning och målning. 1924 blir han deltidselev på Valands och sällar sig till de unga konstnärerna som slöt upp runt sin lärare Tor Bjurström. Efter en kort period av glädje och tillhörighet med andra konstnärer börjar tendenserna till mental ohälsa att visa sig. Från 1932 går han knappt ut och tar skydd i moderns etta i Landala och det är också där som de allra märkligaste och intensivaste konstverken tillkommer. 1937 tas han in på Lillhagen, Göteborgs nya mentalsjukhus. Han är i uselt skick, både psykiskt och fysiskt med en vikt på endast 48 kilo och har tuberkulos i lungorna och fullt utvecklad schizofreni. Åke Göransson blir kvar på Lillhagen de återstående fem åren av sitt liv innan tuberkulosen tar hans liv.
”Rött ansikte ” är en av de åtta dukar som Arne Stubelius, Göranssons levnadstecknare, daterade till den sista tiden som Åke Göransson tillbringade i hemmet i Landala innan han togs in på sjukhuset. Den röda färgen dominerar helt och är avgörande i dessa mycket speciella konstverk. ”Rött ansikte” är med största sannolikhet Åke Göranssons sista självporträttet. Förändrat genom övermålning ett flertal gånger vilket nästan uteslutande skedde med alla de sista konstverken. En färgmask av kadmiumrött brinner i ansiktet och lyser över hela ansiktet som kraftigt kontrasterar starkt mot den blå skjortan och den ockragula bakgrunden. Färgen har helt tagit över formen som blev betydelselös, endast färgen kunde gripa tag i Åke Göranssons alltmer förvirrade hjärna. ”Färgen har till sist bemäktigat sig formen”, skriver Björn Axlund i ”Färgformen-Åke Göranssons liv och konst” om "Rött ansikte". Den röda färgen verkar vara ett återsken av den eld som förbrände Göransson, febern som jagar hans själ och förtär hans inre. Innan sjukhusets portar sluts runt honom flammar hans konstnärskap och dessa sista verk tillkommer som ett avslutande fyrverkeri.