Carl Kylberg

Carl Kylbergs havsbilder är drömlika och gåtfulla. Han uttrycker skönheten i solnedgången, skepp vid horisonten, ett stilla hav, ett rofyllt lugn. Som tonåring mönstrade Carl Kylberg på skolskeppet Abraham Rydberg inspirerad av sin äldre bror Fredrik som var sjöman och redan hade rest med samma skepp. De upplevelser han fick under denna relativt korta period kom senare att inspirera honom till ett av hans mest kända verk "Den flygande holländaren" och några andra hemlighetsfulla fartyg som han skildrade i en atmosfär av skimrande ljus och sällsamt dunkel. Själv berättade Kylberg gärna om sitt existentiella möte med det oändliga havet och det ensamma skeppet då han skulle mönstra på Abraham Rydberg där det låg på redden utanför Sandhamn. Han kom dit i skymningen och såg skeppet ligga som en drömsyn på det blanka vattnet i sommarens döende ljus.

Kylberg sökte i sitt måleri uttryck för det själsliga, det universella och allmänmänskliga. I sina dagböcker kommenterar han löpande sitt måleri och där kan man finna nyckeln som belyser hans djuptänkande konstnärskap. I hans scenografi fanns idéerna om människoödet som en färd, skeppet som nalkas land med människornas öden ombord eller far i väg ut på det stora vida havet och går det oväntade ödet tillmötes.

Kylberg är svår att placera inom någon specifik konstnärlig "-ism". Vincent van Gogh har haft en betydande inverkan på Kylbergs konst genom sin befriande teknik. I viss mån kan Kylbergs verk jämföras med William Turners, eftersom båda på ett självklart sätt förenar människa och natur. En gemensam nämnare mellan Turner och Kylberg är solen. Den utgör en självklar del av verkligheten och genom sina många färgskiftningar blir den även en ingång till något djupare och mer abstrakt.

Målningen ”Afton i en stilla vik” målades 1938. Under 1930-talet hade Kylberg utvecklat sin mogna stil, med ett starkare uttryck och mer intensiva färger. Motivets karaktär är typisk för Kylberg, och många av hans havsvyer kom till under sommarvistelser i danska Aalgarde 1936-37. Ramen är en typisk bronserad ”Kylbergram”, tillverkad av hans hustru Ruth Kylberg, som snickrade och hyvlade fram den rustika profilen.

Kylberg ansåg att färgen var grundläggande för ett äkta och betydelsefullt måleri. Han byggde sina bilder med färg, men såg sig själv inte som en expressionist. Han tog avstånd från expressionisternas brutala färger och groteska överdrifter. Istället använde han omvärlden och landskapet som medel för att nå djupare känslor och kommunicera med betraktaren. Som han uttryckte det: ”Kärnan i målning är inte annat än att uttrycka det som syns i själen, inte att måla av hus och ytliga händelser…”

Kompositionen i ”Afton i en stilla vik” är uppbyggd av tre horisontella färgband. Förgrunden utgörs av en landremsa som smälter samman med det soldränkta havet. Ett träd på högra sidan av bilden ramar in motivet. Horisontlinjen markeras genom kontrasten mellan det gyllene havet och den purpurröda sjunkande solen. I den spegelblanka viken ligger ett segelfartyg, som Brita Knyphausen tolkar som symboler för både färd och längtan. Segelfartyget står för ankar, men kan när som helst ge sig av, då havet sträcker sig utanför ramen.

Knyphausen citerar Kylberg: ”[...] en tavla skall endast vara en ingångsport [...] Denna port måste vara sådan att den drar och lockar till vidare sökande.” För att uppnå detta använde Kylberg tekniska metoder som luftperspektiv och breda penseldrag, där vissa färgstråk svävar framför andra, vilket ger en känsla av djup. I detta kontemplativa motiv, som bär en nästan sakral känsla med havet som en länk mellan jord och himmel, kan vi frestas att se Kylberg som en eskapist. För honom handlade den måleriska processen om att leda oss in i en drömvärld. Kylberg ville ge betraktaren verktyg att se bortom det bekanta och aktivera oss i mötet med bilden. ”Jag kan inte öda dyrbar tid på att överbevisa människor om det de redan vet […] Jag vill överbevisa människor om att deras själs ögon också kan se.” (Carl Kylberg).