Helmer Osslund

Helmer Osslund har, av naturliga skäl, kallats ”Norrlands konstnärlige upptäckare”. Den förvisso berättigade beskrivningen bör emellertid sättas i samband med Osslunds kunskaper om tendenserna inom den internationella konsten. Genom resor med vistelser i såväl Amerika som Europa besatt Osslund ett perspektiv som sträckte sig vida bortom Lapporten eller Höga kusten. Via Köpenhamn och Berlin anlände Osslund våren 1894 till Paris. Efter studier på Academie Colarossi, vilka fick överges på grund av pengabrist, inhämtade Osslund därefter sina kunskaper genom flitiga besök på museer, i konstaffärer samt ateljéer.

En av de konstnärer Osslund fick upp ögonen för var Paul Gauguin. Nils Palmgren beskriver i sin bok, ”Helmer Osslund” (1937), det intryck Gauguins måleri gjorde: ”Där fanns den raffinerade och helt personligt klingande, starka koloriten, där funnos hela ytor och dock en suverän manövrering av massorna till ett smyckesartat helt, och där funnos slutligen en sällsam inlevelse och en med mystik sammanvävd skönhetsdyrkan, allt egenskaper, som tilltalade Osslund på det högsta”.

När Osslund senare själv blev elev till den franske mästaren visade Gauguin också intresse för sin elev och berömde hans färgsinne och konstnärliga uppfattning. Liksom Gauguin är Osslund en övergångskonstnär. I hans verk återfinns, på en och samma gång, slutet på en utvecklingslinje inom europeisk bildkonst och början på en helt annan. Naturalism och impressionism, i vilka det gäller att erövra den fulla verkligheten, brottas i hans måleri med en begynnande expressionism, där allt går ut på att överge verkligheten för det personliga, för jaget.

Denna utveckling illustreras mycket väl av ”Mullfjället, höstlandskap från Jämtland”. I denna besjälade komposition har Osslund på ett mästerligt sätt förevigat sin konstnärliga vision av den ögonbedövande färgprakten i den jämtländska fjällvärldens höstskrud. Utsikten, med kraftfull kolorit och syntetiskt bildspråk, är ett praktfullt exempel på Osslunds Gauguininspirerade måleri, utomordentligt väl harmonierat i formen. Särskilt molnen i detta arbete är helt efter Osslunds princip: ”Himlen måste stå lika tung, mättad av färg som marken.”