Nathalie Djurberg & Hans Berg

”Worship” var Natalie Djurberg och Hans Bergs första figurativa video efter det abstrakta verket ”Waterfall Variation”, som de utförde 2014. Efter nästan ett årtionde av olika sorters dockvideor ville de göra något annat och hade därför rört sig mot det abstrakta. De sökte en ny sorts estetik och att bokstavligen ”rensa skallen”.
Men då Nathalie Djurberg är en sann sagoberättare återvände hon till slut till det figurativa och till hennes karaktärer och dockor. ”Worship” skapades alltså av Djurberg och Berg efter denna tid av abstraktion, som en färgstark och uppeggande video, likt en musikvideo från sent 90-tal på MTV (med hallickvalen, ”Pimp Whale”, som en av huvudfigurerna), och som rena motsatsen till den meditativa, zen-liknande ”Waterfall Variation”. Det var vilt, högljutt och ”hip hop”.

Videon har visats i ett flertal utställningar, bland annat vid Neuer Kunstverein i Wien, på Moderna Museet i Stockholm, Mart i Rovereto och på Schirn i Frankfurt. ”Worship” finns också representerad i Fondazione Pradas samling i Milano.

Laura Smith recenserar i ArtReviews sommarnummer 2017 utställningen Who am I to Judge, or, It Must be Something Delicious på Lisson Gallery i London:
”…Worship (2016) är det mest explicita av de tre verken och utforskar stereotyper och bilder associerade med porr och sexuell fetischism. Den åtta minuter långa videon visar upp en parad av silikonkvinnor och män, klädda i paljetter, sammet eller siden, som utför olika erotiska akter: juckar mot en gigantisk banan, klämmer på en rosa uppblåsbar doughnut, twerkar med en siamesisk katt, slingrar sig med en enorm paljettfisk, eller en jättelik isglass också i paljett, med en motorcykel i guld och svart, eller en aubergine på hjul… Karaktärerna strippar, tar på sig själva och försöker förföra betraktaren, allt till ett soundtrack av mörk elektropop som förser dem med en rytm att röra sig till.

Det finns i dessa verk en avsaknad, i olika grad, av moral, vilket känns som en upptäcktsfärd i människonaturens mest nyckfulla och djuriska impulser. Videoverkens sakta krypande, utlösande struktur och de icke-ursäktande överträdelserna i utställningens öppningstablå gör oss högst medvetna om våra egna begär. Men i kontakt med figurernas hemmagjorda form lyckas verken ändå behålla sin mänsklighet. Även om karaktärerna begår vulgära eller sadistiska handlingar, så är deras våldsamhet ofta presenterad jämsides skam, och deras grymhet i samexistens med den materiella ömheten i dess skapande. Därmed ber de oss att känna medlidande med, eller till och med delaktighet i/med deras handlingar – och på så sätt bekräfta avsaknaden av den redan från början bristande moralen.”
Nathalie Djurberg och Hans Bergs konst har flitigt visats i grupputställningar, bland annat vid den 53:e Venedigbiennalen i Italien 2009. Deras verk finns också representerade i ett flertal internationella samlingar, såsom Fondazione Prada, Milano; Goetz Collection, München; Hammer Museum, Los Angeles; Moderna Museet, Stockholm; Solomon R. Guggenheim Museum, New York; The Museum of Modern Art, New York; Kunsthaus Zürich, Zürich; och Whitechapel Gallery, London, för att nämna några.