Ivar Morsing var tidigt på det klara med att han ville ägna sig åt måleriet. Det fanns flera konstärliga begåvningar inom familjen, bland annat fadern Leopold Morsing, som själv var konstnär. Han kom att bli Ivars första lärare. Det blev sedan fortsatta studier på Tekniska skolan (numera Konstfack). Periodvis gick Ivar i lära hos bland andra Edvin Ollers och Isaac Grünewald som drev egna konstskolor. Livet igenom höll han sig sedan till ett råd han fick av Grünewald, nämligen att börja målardagen med en ”morgonbön” – som en uppvärmning. Hans hustru Karin Morsing berättar att han ofta började morgonen med att, som en pianist som spelar ett övningsstycke, måla små fruktstilleben eller landskap.

Debuten skedde 1946 på Galleri Modern Konst i Hemmiljö i Stockholm som spelade en central roll på dåtidens konstscen. Det var också där Morsing fick sitt publika genombrott 1952. Efter andra världskrigets magra år, kulturellt sätt, utkristalliserades i huvudsak tre inriktningar i Sverige: imaginisterna (sprungna ur surrealismen), konkretisterna och en föreställande konst men med geometriska och abstrakta drag som Ivar Morsing anslöt sig till. När gränserna efter krigsslutet äntligen öppnade sig reste han först söder ut till Frankrike, Italien och Tunisen och sedan på motorcykel 1953 till Spanien och Marocko. Resorna gick vidare till angränsande länder för att under 1960-talet sträcka sig över Atlanten till USA och Centralamerika. Mellan resorna var det släktgården Källeholm norr om Kalmar och Stockholm, som var basen. I slutet av 1980-talet blev det Öland och Provence som var de fasta punkterna.

Så småningom rörde sig Morsings måleri från det geometriskt abstrakta till ett mer figurativt måleri men med upplösta former där ljuset ständigt är närvarande. Det var också ljuset som fick honom att resa kors och tvärs världen över. Det är så förbannat mörkt i det här landet, sa han själv, och jag gillar inte att arbeta i artificiellt ljus. Med kraftfulla penseldrag byggde han upp sina målningar med figurer och landskap i ett skimrande motljus som förstärker konturen, som ett försök att hålla fast dem i denna värld innan de helt löstes upp. Så länge duken stod kvar i ateljén arbetade han vidare på målningen, ställde fram och ställde undan, slipade ytan med sandpapper, målade på och målade om för att nå fram till en punkt där det brände till.

Om det tidiga måleriet var sprunget ur arvet från läraren Grünewald, så var det nog Rembrandt och Turners ljus och Bonnards färg som så småningom var förlösande för Ivar Morsings eget måleri. De skimrande motiven, som kärleksförklaringar till människorna och landskapen, balanserar samtidigt på gränsen till det mörka bortom bilden.

Morsing skriver själv om sitt måleri: Mina tavlor bygger på ett traditionellt sätt att måla och har en klar naturalistisk bakgrund, men jag löser upp motivet till ett skimrande ljus och jag lägger på lager på lager av färg tills jag mättat bilden. Även om jag sätter in figurer så spelar de inte så stor roll, med det måste finnas något att fabulera omkring – motiven är inte viktiga, de är mera en vision av någonting.