Fredrik Wretman

Fredrik Wretman har varit aktiv på den svenska konstscenen sedan början av 1980-talet. Han har haft många separatutställningar på konstmuseer och gallerier runt om i Sverige och deltagit i ett antal stora grupputställningar inom landet och utomlands. Hans verk finns representerade på bl a Moderna Museet, Göteborgs Konstmuseum samt Malmö Museum.

Wretmans konst har alltid rört sig kring problematiken med reflektion och speglingar. Under senare år har vatteninstallationer blivit ett av Wretmans signum, där han leker med spelet mellan yta och djup. I senare verk har han ofta, som en illusionsmakare, med hjälp av vatten trollat bort flera gallerigolv totalt. I dessa arbetar han med frågeställningar om hur utställningsrummet medverkar till att skapa betydelse för verket. Dessa ämnen rör han sig kring även i hans mest omtalade verk, American Floors där Mary Boone Gallery Floor ingår. Sviten består av en serie fotografiska bilder av golv från kända gallerier och museer i USA. När verket ställdes ut på Moderna Museet i Stockholm 1991 låg bilderna utlagda på museigolvet, som till stor del också upptogs av en mörk blank vattenyta. Konsten blev på detta vis integrerad i rummet, och rummet blev en del av konstverket. Besökarna ombads låna mjuka filttofflor så att de mjukt kunde tassa runt på konsten och uppleva denna ovanifrån. Wretman gav här betraktaren en upphöjd roll, genom att man inte bara fick se på konsten, utan också känna den under sina fötter. Betraktarens rörelser och steg hamnade således i fokus och dennes sätt att integrera med konstverket blev också själva meningen med verket. Wretman ställer här också frågor om hur yta och dess mening uppfattas. Ytan har ganska lite att göra med hur något är, men desto mer att göra med hur något uppfattas. Genom att fotografera golven och sedan lägga ut dem bredvid varandra visade han att ytor får mening i förhållande till andra ytor. Vad en yta ”betyder” och hur betraktaren uppfattar den hör inte samman med vad den representerar, utan hur den placerar sig i förhållande till andra ytor, dess betydelse är således inte konstant utan ändras hela tiden. Vad ytan betyder är upp till betraktaren att avgöra i sin tolkning. Verket, dess kontext och omgivning såväl som betraktarens perception interageras med varandra och skapar en sällsam symbios.

I konstverket pekade Wretman också på hur viktigt utställningsrummet är för hur konsten i det uppfattas av betraktaren. Han visade här också att det inte är galleriet eller museets funktion som ”utställningsrum” som alltid är det viktigaste, utan just hur detta rum uppfattas av konstvärlden. Ett väl ansett galleri gör att konsten som ställs ut i det automatiskt blir betydelsefull.

Trots att Mary Boone Gallery floor uppvisar något så alldagligt som ett golv i en miljö gjord för att låta konsten på väggarna tala och inta den överordnade rollen har Wretman inte tvekat för att skapa ett konstverk med de mest skimrande och förföriska ytor, så lockande för betraktaren.