Ola Billgren,
Signed Ola Billgren and dated -75. Watercolour on paper 36 x 43.5 cm.
Not examined out of the frame.
Porträttet av vännen Sven Henrysson ingår i en grupp målningar skapade under en övergångsfas i Ola Billgrens måleri omkring 1970. Det är bilder från hans eget liv, från somrarna i huset i Skåne, med de närmaste skildrade i olika stämningslägen. Han arbetar med ljus och mörker, ibland en utblick mot en grönskande trädgård, ibland ett rum i skugga med reflektioner av solljuset som enda ljuskälla. Serien porträtt och självporträtt är unika i det att de tillkom under en brytningsperiod i Billgrens måleri då han förde en kamp mot den abstrakta konsten, samtidigt som hans eget måleri gick i en ny fas.
Billgrens konstnärskap genomgår flera metamorfoser. Tidiga verk från sextiotalet kan kallas abstrakta med ett starkt intresse för detaljer som realistiska punkter i bilden. Omkring 1963 började han måla fotorealistiskt, och det var med det måleriet som han gjorde sitt genombrott 1966 i en utställning på Galleri Karlsson i Stockholm. Ola Billgrens realism har både konsthistoriska och litterära referenser. Han markerar dem tydligt i sina texter, där han refererar till äldre målare som den nederländske 1600-talsmästaren Vermeer van Delft men också till sina egna samtida, bland andra Jan Håfström. Filmen var en viktig utgångspunkt. Utåt sett var han vid denna tid en ytterst framgångsrik ung konstnär, vars måleri hyllades både av kritiker och den stora publiken. Men för egen del upplevde han sig alltmer förkrympt av det 'nyrealistiska' idiom och 60-tals program som präglat hans konst. Billgren beskriver hur det moderna måleriets skapelse på 60-talet stod maktlös inför det pulserande flödet av ikonografiska tecken: fotografier, annonser, trafikskyltar, planscher, abstrakta konstverk, och seriemagasin. Han upplevde att han förlorat kontakten med sig själv i sin strävan mot den 'objektiva' konsten. Ola Billgren går nu in i en fas i sitt måleri som i stort sett kommer att vara under resten av hans liv. Han bryter med det fotorealistiska måleriet och tycks därmed ha gett upp tron på att det skulle kunna existera ett ”objektivt” måleri. Istället låter han sin pensel bli friare och även färgen kommer att få klanger som ställer hans bilder i en relation till det koloristiska vemod som kan finnas i landskapsskildringar och stadsbilder i det europeiska måleriet kring sekelskiftet.
Porträttet av vännen Sven Henrysson är målat i en för konstnären undersökande period, i övergången mellan det tidiga extrem-realistiska måleriet och det mindre föreställande som mynnar ut i den storslagna röda perioden. Porträtten som tillkom under denna tid präglas av ömhet och vemod och här är det den individuella människan och ett mer traditionellt måleri som står i centrum. Sven Henrysson utgör i den aktuella målningen en melankolisk figur, fångad av konstnären, djupt försjunken i sina egna tankar.
Billgren har liknat porträtten som tillkom under denna period på 70-talet vid en slags '"botgörelse" för 60-talets okänsliga seende och fragmenterade människobild.