Wilhelm von Gegerfelt

enna impressionistiska målning är stilistiskt jämförbar med ett flertal motiv ur Gegerfelts produktion under 1870/80-talet.

Efter avslutade studier vid Konstakademien i Stockholm fortbildade sig Gegerfelt i Düsseldorf där han lärde känna de ungerska målarna Munkáczy och Páal. Dessa kom att få stor betydelse för Gegerfelts måleri, i synnerhet efter flytten till Paris där Gegerfelt var bosatt 1872-85.

Ett av de utmärkande dragen för detta måleri med harmoniserande färg där "asfalten" kommer till riklig användning är de stundtals kraftiga motsättningarna samt konstnärens strävan att undertrycka enskilda detaljer.

Olof Hermelin rapporterade, i "Ny Illustrerad Tidning", från Parissalongen 1875: "Då man betraktar Gegerfelt på Salongen märker man att denne konstnär, om han ock ännu begagnar brun sås i sitt måleri, dock vet att begränsa dess verkningar därhän att man snart sagt icke märker den. Det hela verkar ljust, ja det brunas ivrigaste dyrkare lära anse denna tavla alltför mycket kolorerad. Det är kväll och solens inverkan på land och sky har icke upphört ehuru hon icke direkt lyser därpå".

Hermelins beskrivning passar väl in även på katalognumret där konstnären under tidig morgon (eller möjligen sen afton) mästerligt skildrat ljusets inverkan på landskapet med dess figurstaffage.

Viggo Loos har karakteriserat Gegerfelts impressionistiskt påverkade måleri från 1870-talet enligt följande: ”[Dessa målningar] söka fastställa de snabba och flyktiga intrycken av ljuset och färgen. Några äro verkliga 'impressioner' [...] gnistrande av ljuseffekter och figurernas färgfläckar.”

I utförandet av den aktuella målningen har Gegerfelt använt sig av både pensel och palettkniv, i likhet med ett flertal andra motiv tillkomna på fransk mark efter 1872, där han arbetade sig fram till en helt ny teknik och blev jämte Alfred Wahlberg den förste svenske representanten för det moderna stämningslandskapet.