Birgit Broms

Birgit Broms var en hängiven tematiker, hennes repertoar är till synes begränsad men i kompositionerna finns en rik variation och nyansskillnad. Broms arbetade med ett motiv tills hon fann en lösning och arbetsprocessen inleddes med små detaljerade skisser som efterhand fick en allt mer abstrakt form. Processen var tidskrävande, vilket har inneburit att produktionen inte blivit särskilt stor och utställningarna relativt sällsynta.

Inflytandet från Göteborgskoloristen och maken Ragnar Sandberg går inte att bortse från men Birgit Broms utvecklade sitt eget självständiga uttryck. Friheten och rörelsen var ett återkommande inslag i hennes måleri och hennes motivkrets utgjordes vanligen av skridskoåkare, skärgårdsbåtar och husfasader. I slutet av 1970-talet började hon även att arbeta med porträtt där hon själv bad att få avbilda personer vars ansikten hon fann fascinerande, däribland Ingmar Bergman, Erland Josephson och Pontus Hultén.

Något som är återkommande i Birgit Broms konstnärskap är rörelse och det blev en utmaning för henne att skapa och förmedla denna kraft. Tidigt fascineras hon av skridskoåkarens kraft och fart, i ”Violetta skuggor” använder Broms de kyliga kulörerna som återger den grådisiga vintern och den atletiska fysiken i skridskoåkarna på ett skarpt sätt.

I "Birger Jarls torg" (kat nr 12) möts betraktaren av solbelysta husfasader, även det ett motiv som Broms ofta återkom till.
Snarare än stadsbilder framstår dessa ofta nästintill abstrakta målningarna som porträtt av hus. Det finns en slags mystik, värme och igenkännande i hennes fasader som hon inte målar för avbildandets skull utan för att lösa form- och färgproblem. Hon förenklar, abstraherar och låter ljuset bära fram motiven.

Birgit Broms bredd som konstnär återfinns i Astrasamlingen, där både hennes måleri, textil och formgivning är representerad.