Axel Törneman

Liksom Agnes Cleve påbörjade Axel Törneman sin konstnärliga utbildning som elev till Carl Wilhelmson för vilken Törneman studerade vid Valand i Göteborg 1899. Lärotiden hos Wilhelmson blev kort men betydelsefull och Törneman tog bestående intryck av lärarens teknik att arbeta med ren färg ansatt i fläckar.

Året därpå reste Törneman till München där han följde undervisningen vid konsthögskolan och påverkades av "Jugends" linjestil och symbolistiska ämnen. Från München reste Törneman via Dachau till Paris där han vistades 1902-05 och företog studier på bl. a. Académie Julian.

Vid sidan av de betydelsefulla studierna kom mötet med impressionisternas måleri att sätta djupa spår i Törnemans konstnärskap. Han uttalade även beundran för post-impressionister som van Gogh och Gauguin och intryck från deras konst framträder i Törnemans första stora målning i den för honom nya stilen "Bretagnare", vilken utfördes i två versioner (version I i privat ägo och version II i Moderna Museet, Stockholm) under en vistelse i Coudeville sommaren 1905. Motivet ("Bretagnare II") ställdes ut på Salon d'Automne i Paris 1905 och fördes därefter vidare till National Gallery i London där den förevisades som ett av Salongens tio bästa verk.

Det är vid den här tiden som Törneman började finna de bärande formerna för sitt märkvärdiga måleri. I katalogen till Nationalmuseums utställning "Impressionismen och norden. Det sena 1800-talets franska avantgardekonst och konsten i Norden 1870-1920" skriver Per Hedström: "Först några år efter sekelskiftet möter vi i svensk konst uppenbara spår av intryck av van Goghs måleri. [...] Av Törnemans arbeten från sommaren 1905 att döma hade han studerat van Goghs teknik ingående. Under sommaren vistades Törneman i byn St Jean de Doight i Bretagne. Där utförde han målningen 'Bonden från Bretagne', ett verk som för tankarna till både Gauguin och van Gogh. På van Goghs vis har Törneman anbringat färgen i markerade rytmiska parallella slingor. Liksom van Gogh har han dessutom använt starka lokalfärger". Axel Törneman konstaterade själv i ett brev från 1905: "En hel värld öppnar sig för en då man börjar förstå färgen".

Sitt definitiva genombrott fick Törneman med nästa stora arbete, "Nattcafé", vilket påbörjades i Paris och fick sin slutliga form efter hemkomsten till Sverige och Värmland 1906. Liksom "Bretagnare" målades även "Nattcafé" i två versioner (version I i privat ägo och version II i Thielska Galleriet, Stockholm). Så snart version I var färdig i januari 1906 påbörjades version II. Den anmäldes till Salongen på våren 1906 men refuserades. Under sommaren företog han smärre omarbetningar av båda versionerna. "Nattcafé II" visades på Salon d'Automne i Paris 1906 under namnet "Lumière Artificielle" och väckte stor uppmärksamhet. 1907 inköptes målningen av Ernest Thiel (nu i Thielska galleriet, Stockholm). "Nattcafé" kan utan tvivel betraktas som ett av den svenska modernismens viktigaste genombrottsverk.

I katalogen till Axel Törnemans minnesutställning på Konstakademien i Stockholm 1927 skrev Sixten Rönnow: "Törneman blev hos oss en förmedlare mellan den gamla riktningen och den nya, han blev en de moderna konstidéernas föregångsman och vägröjare".

Törneman tillhörde också en betydelsefull övergångsgeneration och kom till viss del att inta en isolerad ställning mellan de gamla och de unga, mellan konstnärsförbundarna och de egentliga expressionisterna, Matisse-lärjungarna av 1909 års årgång. Beröringspunkter fanns med bägge dessa grupperingar men Törneman var sin egen man. Till detta kommer även att Törneman hade starka beröringspunkter med det internationella avant gardet vilket visas av en inbjudan av Emil Nolde att som ende svenske konstnär ställa ut med Neue Künstlervereinigung, föregångaren till Der Blaue Reiter.

En av de målningar som visades på Konstakademiens minnesutställning 1927 var katalognumret "Ungdom". Därefter har det betydelsefulla verket efterfrågats till samt inkluderats i en lång rad viktiga utställningar. Bland de museala institutioner som ställt ut målningen återfinner man Nationalmuseum, Moderna Museet, Liljevalchs Konsthall, Norrköpings Konstmuseum och Millesgården för att bara nämna några. År 1989 ställdes den även ut på Leighton House Museum i London.

I katalogen till Millesgårdens utställning beskrevs motivet enligt följande: "I den här målningen står konstnären expressionismen nära och dess ideal vad gäller färg- och formspråk. Vi ser två människogestalter i stiliserad form avteckna sig i svepande drag. Det finns en skulptural känsla och suggestiv rytm i bilden, som trots sitt lilla format ger intryck av monumentalitet. Färganslaget är kyligt metalliskt klingande med ett dominerande blått. Trots det finns där en känsla av romantik och innerlighet".