Lasse Johnsons verk med en sittande modell från 1924 framstår som ett av de mest fulländade exemplen på ”Den nya sakligheten” i svensk konst.

Målningen är utförd under just den period på 20-talet då konstriktningen hade sin storhetstid. Den nya sakligheten förknippas främst med Tyskland, där rörelsen började omkring 1920 och där begreppet användes för första gången 1923. Även i Frankrike hade det dock vid denna tidpunkt presenterats ett nysakligt bildspråk. Med sitt verk relaterar Lasse Johnsons målning också främst till den franska nysakligheten och dess ledande företrädare Derain och Picasso.

I stort format - målningen är en meter hög - har Lasse Johnson fångat den nakna kvinnan som sitter med drömsk blick. Målningen uppvisar allt det som man förknippar med Den nya sakligheten: skildringen av den nakna modellen i helfigur, den skarpa detaljåtergivningen, de strama konturerna, det diffusa ljuset, hur teckningen är långt viktigare än färgen i målningen och hur bilden i sin saklighet samtidigt förmedlar en känsla av kylig distans - där människor och föremål återges på ett likartat neutralt sätt och tycks stå i fullkomlig isolering.

Det perspektiv som Lasse Johnson använder i målningen är något som man sedan kommer att återfinna hos många av de fotografer som efter Stockholmsutställningen 1930 började använda sig av Den nya saklighetens bildspråk.
Värmlänningen Lasse Johnson inledde sina konstnärliga studier på Althins målarskola i Stockholm 1918-19. Därefter studerade han på Konstakademin 1920-24. Redan 1922 ställde han ut på Vårsalongen och hans porträttkonst uppmärksammades då av både konstkritiker och publik.

Ett av porträtten såldes för den för tiden mycket höga summan 1.500 kronor. Pengar som kom till användning när Lasse Johnson på våren 1923 begärde ledighet från Akademien och i stället via Berlin och Wien reste till Italien, dit många unga svenska konstnärer vid denna tid begav sig för att studera konstens rötter.

Här utförde han bland annat målningen ”Ung italienska, en face”, vilken i sin mer spröda och lågmälda saklighet företer likheter med vad konstnärer som Axel Nilsson skapade vid samma tid. Det italienska porträttet kan ses som en indikation på vad Lasse Johnson sedan skulle åstadkomma i auktionens mer fulländade nysakliga målning.

I början av december 1923 återvände Lasse Johnson till Stockholm och studierna vid Konstakademien. Resultatet av vistelsen i Italien visade han på Akademiens stora elevutställning. När professorerna på Akademien överhuvudtaget inte kommenterande vad han nu visade upp efter åtta månaders hårt slit i Italien tog det hårt på den unge konstnären: ”Jag blev besviken och förbannad. Här hade jag jobbat i flera månader, gjort fler studier och målningar utan att få minsta erkännande. Jag insåg att jag inte hade mer att lära på Akademien.”

På våren 1924 avslutade därför Lasse Johnson sina studier vid Konstakademien, i stark förvissning om sin förmåga att kunna göra sig ett namn på den öppna marknaden.

Det är med denna revanschlusta och övertygelse om sin stora konstnärliga potential som Lasse Johnson skapar auktionens målning. Här visar han Konstakademiens konservativa professorer ett konstnärligt långfinger av rang, när han i stort format skapar ett verk helt i Den nya saklighetens anda, ett verk som utstrålar ett upphöjt lugn och en självklarhet som är anslående.

Att det trots allt fanns auktoriteter ur den äldre generationen som förstod att uppskatta vad Lasse Johnson skapade framgick när han i november 1924 ställde ut hos Blomqvists i Oslo. Förutom Lasse Johnson deltog även den norske konstnären Herman Isaachsen Willoch (1892-1968). Dessutom visades teckningar av den avlidne norske konstnären Andreas Bloch (1860-1917).

Lasse Johnson har själv berättat: ”Jag befann mig i utställningssalen när en man kom in och till synes intresserad studerade mina saker. Mannen verkade bekant, men jag kunde inte placera honom.” Han frågade intendenten om vem den intresserade mannen var och fick till svar: Edvard Munch!

Även den norska kritikerkåren uppskattade det Lasse Johnson visade 1924 och framför allt var det hans människoskildringar som uppskattades. I ”Aftenposten” prisades hans goda formspråk och i ”Morgonbladet” kunde man läsa att ”svensken Lasse Johnson tillhör den moderna skolan som till full musik håller på att övergå till klassicismen… Jag tror att Lasse Johnson är mer talangfull än merparten av dem som senare år beslutat att dyrka målarkonsten.”

Den nya sakligheten har genom historien främst framställts som en reaktion på det föregående decenniets experimentella konstriktningar, i vilka figuråtergivning och rumsgestaltning hade fått stå tillbaka till förmån för komposition och kolorit. Då konstriktningen delvis hämtade inspiration från renässanskonsten har Den nya sakligheten under lång tid kommit att ses som något bakåtsträvande och därför oförskyllt givits en undanskymd plats i beskrivningen av den dynamiska period som det tidiga 1900-talet var i konsthistorien.

Den österrikiske konsthistorikern Wieland Schmied (1929-2014) har dock pekat på hur man inom Den nya sakligheten i realiteten ofta använde sig av erfarenheterna från dadaisternas collageteknik och de abstrakta konstnärernas nedbrytningar av verkligheten och därefter fogade ihop element till en de facto konstruerad verklighet.

En som tidigt insåg den djupare meningen i Den nya saklighetens till synes lättlästa uttrycksform var den svenske konsthistorikern Henrik Cornell (1890-1981). Redan i en artikel i Svenska Dagbladet 1927 påtalade han hur tingen, genom att de tycktes stå i fullkomlig isolering, förlänades en upphöjd existens, som stod över tid och rum. Cornell insåg hur konstnärerna, trots en minutiös naturtrohet, på så sätt åstadkom en betydande distans mellan konstverken och betraktaren, vilket skapande ”en stark overklighetsstämning, som kanske är deras förnämsta konstnärliga kvalitet”.

Under de senaste åren har Den nya sakligheten uppmärksammats allt mer och så smått börjat få sin rättmätiga plats i konsthistorien. Ett led i denna pågående omvärdering var den uppmärksammade utställningen ”Brännpunkt Europa. Nysakligheter 1919-1939” på Göteborgs konstmuseum 2021.