Hugo Alfvén

Hugo Alfvén (1872-1960) var under sitt liv framförallt verksam som framgångsrik tonsättare, violinist och prisad dirigent. Hugo Alfvén är även omtalad för sitt måleri, särskilt inom landskapsmåleriets område.

I samband med det rikstäckande firandet av "Hugo Alfvén 150 år", arrangerade Prins Eugens Waldemarsudde en utställning 2022 med fokus på Hugo Alfvén som konstnär. Vid utställningen ställde Waldemarsudde bland annat ut auktionens akvarell-målning.

Hugo Alfvéns motiv-värld från Dalarna från sekelskiftet 1900, samt ett urval målningar från Capri, visades i utställningen. En avdelning av utställningen på Waldemarsudde fokuserade på Hugo Alfvéns konstnärsvänner samt den danska konstnären och Skagen-målaren Marie Krøyer, som gifte sig med Hugo Alfvén 1912. Auktionens landskaps-skildring är utförd i Dalarna 1935, då Hugo Alfvén var gift med Marie Krøyer. Hugo Alfvén och Marie Krøyer är begravda på Leksands kyrkogård.

I sin ungdom på 1880-talet studerade Hugo Alfvén för målarna Otto Hesselbom och Oscar Törnå. Det är framför allt landskapsbilder som fångar hans intresse. Som inslag i måleristudierna ingick avbildningar av verk på Nationalmuseum. Några sådana avbildningar finns i behåll, dels på Alfvéngården, dels i släktens ägo. Hugo Alfvén tvekade en tid om han skulle ägna sig åt måleriet eller åt musiken. När han sedan valde musiken hade han lättare att få kontakt med konstnärer än med tonsättare.

I femtioårsåldern, på besök i Italien, inköpte han en låda akvarellfärger och återupptog måleriet. Från 1922 och ett decennium framåt finns en rad landskapsvyer från Italien och Dalarna, samt porträtt målade med säker hand. Några av dessa finns att beskåda i Alfvéngården. Många är i privat ägo. År 1925 deltog Alfvén med akvareller i en utställning av målande akademiker i Uppsala.

Museimannen Ulf Linde, fd vid Moderna Museet och Thielska Galleriet har inför en utställning på Waldemarsudde 1992 lämnat följande karakteristik av Hugo Alfvén som akvarellmålare:

”I sin ungdom studerade Hugo Alfvén måleri för Oscar Törnå och Otto Hesselbom. Men det var musiken han kom att ägna sig åt – ett ”tonmåleri” vars stämningar ändå ibland påminner om Hesselboms. De akvareller som visas på utställningen är senare, samtliga gjorda på 1920-talet, då han efter ett långt uppehåll började måla igen på Anacapri; något nationalromantiskt ljusdunkel vidlåter dem inte – de är ljusa, glasklara och – kanske inte oväntat – mycket fint komponerade. ”Sedan dammluckan dragits upp för min så länge tillbakaträngda målardrift vräkte den fram som en forsande flod”, skrev Hugo Alfvén.

Han blev saklig som en Oskar Bergman, allt registrerade han med en beundransvärd envishet; han kunde sannerligen genomföra vad han satt sig i sinnet. Och hans hand var ackurat; hans partitur var ju ryktbara för sin precisa piktur – när hans fjärde symfoni publicerades behövde man bara fotografera av hans original. Hans hand var lika disciplinerad när han tecknade. Egentligen är det obegripligt att hans akvarellteknik inte känns torr, att ambitionen inte tar loven av lyriken – men det sker inte. Förmodligen hade han för mycket inom sig, ett ursprungligt liv som det inte gick att ta loven av ens med det pliktskyldigaste pedanteri. Det var ljuvliga ting han åstadkom.”

Källa: Hugo Alfvén-sällskapet