Göran Rydén

Göran Rydén är utbildad vid Konstfack samt vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm 1985-1990. Göran Rydéns måleri skapar en imaginär verklighet och visar hur något kan skildras visuellt på en plan yta. Rydén skulpterar ett föremål, som han även presenterar i form av en oljemålning eller akvarell. Skulpturerna kan vara gjorda av träbitar, verktygsskaft eller pinnstolsdelar – ”objets trouvés” - som han sedan för samman till scenbilder. Ur dessa bryter han ut några, som får en abstrakt slutlig form.

Göran Rydén är bl.a representerad på Moderna Museet i Stockholm och på Norrköpings Konstmuseum.
”Göran Rydén ger tingen ett inre liv. Traditionellt måleri, jovisst. Men det är ovanligt bra.
Här, hos Göran Rydén, handlar det tvivelsutan om måleri, handens konst. Inget överdrivet teoretiskt grubbel, inte särskilt lång tid mellan tanke och handling och ofta direkt inför motivet. Och, får man förmoda, en noggrann efterbehandling senare i ateljén, med ty åtföljande fokus på färgen; dess styrka, lyster, taktilitet och beständighet.
Hans lådor och kartonger, ordnade som på en scen under en teaterföreställning och ofta belysta från en osynlig ljuskälla, tycks varieras i det oändliga och utstrålar, trots det formella anslaget, mystik och gåtfullhet, ett tingens inre liv. En envist återkommande liten låda med uppslaget lock blir ett befriande skri mitt i det till synes stumma och slutna.
En handens konst, och en tankens.”
Ur Svenska Dagbladets recension 16 okt 2004
”Vägvisare till ett tyst rum. Den långsamt torkande oljefärgen är Göran Rydéns material, penseln, spackelskrapan och fingertopparna hans verktyg. Med dem modellerar, rakar och masserar han fram bilder av askar och stolar som nu kan betraktas på Galleri Axlund i Stockholm.
Det skulle inte vara något märkvärdigt med dessa ting om de inte tedde sig så verkliga, som vore de beredda att träda ut ur bilden. Men det är inte med trompe l’oeil-teknik konstnären bedrar vårt öga. Nej, hans metod är att på duken göra vad man i verkligheten gör med gamla trästolar: skrapa dem fria från färg, täcka sprickor och fuktskador, grundera, stryka på ny färg, fernissa, skrapa på nytt . . .
Illusionen är så stark att jag inför målningarna "Röd stol", "Detalj av stol" eller "Stolen" får lust att vidröra de bubblor och skrynklor som uppstått när den tjocka färgen applicerades på det ännu fuktiga och ljusa underlaget.
Nu räcker inte visuella sken för att skapa en stol- och askpoesi av Göran Rydéns slag. Därtill fordras förtrollning - att till tinget foga betydelser som får det att föreställa något mer än blott och bart en låda eller en sittmöbel. I Göran Rydéns bildvärld skänker det skinn som normalt bildas på kompakta färglager hans stolar en lekamlig dimension, en hinna av mänsklig hud.
"Låda" kallar konstnären bilden av en silvrig kartong. En prosaisk titel på en box som med sitt löftesrikt uppslagna lock skulle kunna vara såväl Pandoras ask som kärlekssagans gyllene skrin. Kanske är det i konstnärens utdragna umgänge med motiven som de erhåller sin sinnliga laddning. En och samma målning kan ta år att avsluta.
- "Man förändras med stolen", förklarar Göran Rydén och anförtror att konstnärerna Vilhelm Hammershøi, Edward Hopper, Caspar David Friedrich och Evert Lundquist alla utgjort guider till det tysta rum där föremålen gav sig till känna.”
Ur recension i DN Kultur, Jessica Kempe 27 jan 1998