Carl Skånberg

Stilistiskt såväl som motivmässigt relaterad till Skånbergs målning ”Båtar på strand, Nordfrankrike”, från 1880 (V. Loos, Carl Skånberg, 1947, ss. 257-60, illustrerad s. 244) (fig. 1). Om denna målning skev Loos:

”En betydande nordfransk strandbild är signerad 1880. Det är skymningen vid ett annalkande oväder som i ”Hemvändade fiskeflotta” fyra år tidigare, den nordfranska kusten med sandklipporna. Men motivet är enklare, några uppdragna fartygsrov i sanden, bruna segel i vattenbrynet, den mörka havsstrimman under ovädersskyn. De länsande svarta skroven äro talvans koloristiska mittpunkt. Härtill komma det lysande vita hos sandklinten och mjuka valörer från terrängen och föremålen. Den oväderstunga atmosfären från havet sveper in mot land. Utförandet är brett och skissartat, penseldragen ha försmått detaljerna, naturen har pressats på sin färgmust i den kraftiga men likväl dämpat klingande färgskalan. Duken får sin signatur av sin upphovsmans fulla koloristiska egenart. Den nordfranska kusten och Honfleur spelade samma roll för Skånberg som Luc-sur-mer för Hill. För båda betydde dessa stationer frigörelse och förnyelse. Det här nämnda motivet har för övrigt något, som Erinrar om Hills ”Vid ebbtiden”, 1876 (bild s. 261).”

De målningar med nordfranska motiv Skånberg utförde under denna period utgör höjdpunkten på hans fransk-holländska period innan avresan till Italien i början av 1881. Loos menar att dessa skall betraktas som självständiga arbeten, inte som studier till större målningar. Enligt Loos kommer dessa målningar nära den tidiga franska impressionismen. Det arrangerade har försvunnit, det är den tillfälliga verkligheten, mättad på färg och ljus, som återgives under ögonblickets inspiration (op. cit., s, 260). Loos anser att dessa verk betecknar höjdpunkten i Skånbergs koloristiska utveckling och också en av höjdpunkterna av vad svenskt landskapsmåleri vid denna tid frambryter av frisk och betagande färgkonst (idem., s. 250).