"Mansporträtt"
Signed M.F. Oil on canvas 90 x 60 cm.
Bukowski Auctions, Stockholm, catalogue no. 346, Spring Auction, 1951, cat. no. 18.
Det första som man slås av inför Mollie Faustmans ”Mansporträtt” är målningens koloristiska kvaliteter, med den intensivt blå färgen på mannens kostym - en färg som i dag är högsta mode. Målningen ger onekligen ett mycket modernt - för att inte säga samtida - intryck och det kan vara svårt att ta in att den är utförd för mer än 100 år sedan. Konstnärinnan bakom verket, Mollie Faustman, var också en person som på många sätt var långt före sin tid, en multibegåvning med stark integritet, bestämda åsikter och en förmåga att med en osedvanlig klarsynthet återge det som fanns bakom den fasad som i alla tider har fungerat som ett bekräftelsesökande filter hos såväl subjekten som objekten i tillvaron.
Den berömde konstkritikern Gotthard Johanssons (1891-1968) beskrivning av Mollie Faustman som ”denna oförskräckta sanningssägare, som inte saknar lusten att chockera en smula med sin uppriktighet”, kanske bättre än något annat sammanfattar kärnan i hennes konstnärskap. Visst, som framgår av auktionens målning, var Mollie Faustman en begåvad kolorist - med en särskild relation till just den blå färgen - men hennes speciella personlighet gav dessutom en förmåga till djuplodande återgivningar av människan bakom masken, vilket förlänar hennes verk en ytterligare dimension utöver det rent dekorativa.
Även om Mollie Faustman har givit målningen en neutral titel, ”Mansporträtt” - ett objektivt konstaterande av yttre faktorer - har hon skapat ett psykologiskt djup som har få motsvarigheter i den samtida konsten. Den starka koloristiska förmåga som målningen också ger uttryck för, delar hon med flera av kamraterna från tiden hos Matisse och de efterföljande Göteborgskoloristerna, men den nerv som hennes filterlösa återgivande av det själsliga tillståndet skapar i porträttet, finner man mer sällan i deras konst.
Efter studenten på reallinjen inledde Mollie Faustman kemistudier på Stockholms högskola. Insikten om att det var konstnär som hon egentligen ville bli gjorde dock att hon avbröt dessa studier, trots att föräldrarna motsatte sig hennes konstnärsambitioner. I stället började hon arbeta på kontor, samtidigt som hon under pseudonym skrev noveller i den illustrerade veckotidningen ”Hvar 8 dag”, för att på så sätt skapa ekonomiska förutsättningar för de hägrande konststudierna. Hösten 1905 kunde hon påbörja sin konstnärliga utbildningsresa på Valand i Göteborg. Där hade hon Carl Wilhelmson som lärare. Wilhelmson visade, till skillnad från de flesta andra lärare på konstinstitutionerna vid denna tid, en uppmuntrande inställning till kvinnliga elever och hans betydelse för deras utveckling är omvittnad.
Även om åren hos Carl Wilhelmson på Valand var mycket givande, fanns hos Mollie Faustman en stark längtan att få förkovra sig utanför landets gränser. Sommaren 1908 lyckades hon få ett uppdrag som tidningstecknare på Olympiska spelen i London och på hösten samma år kunde hon äntligen bege sig till konstens epicentrum Paris, där hon - med kortare avbrott för sommarvistelser i Sverige - blev kvar till 1911. Det som fick störst betydelse för hennes konstnärliga utveckling under Parisåren var tveklöst studierna för Henri Matisse, vilka påbörjades 1910. Mollie Faustman har själv berättat om hur hon kunde känna igen vissa av Matisses grundläggande lärdomar från tiden hos Carl Wilhelmson. På så sätt hade hon bättre förutsättningar än många av de övriga svenska Matisse-eleverna att ta till sig den kunskap som Henri Matisse förmedlade. Under intryck av Matisse utvecklades hennes konst mot klarare färger och större ytmässighet, samtidigt som hon snabbt orienterade sig mot ett uttryckssätt som också hämtade stoff från den tyska expressionismen.
Samma år som Mollie Faustman började studera för Henri Matisse debuterade hon som författare under eget namn med ”Malins midsommar”, en bilderbok där bildspråket var tydligt influerat av Matisse. 1910 var på många sätt ett händelserikt år för Mollie Faustman. Förutom studier för Matisse och författardebut innehöll året även giftermål. Den blivande maken, konstnären Gösta Törneqvist, hade hon lärt känna på Valand och liksom Mollie studerade han i Paris vid den här tiden. Paret gifte sig under en Sverigevistelse 1910, men när Mollie en månad efter bröllopet återvände till Paris följde hennes make inte med. Han hade fått nog av de umbäranden som det innebar att vara fattig konstnär i Paris och ville inte tillbaka. Man tycker sig redan här kunna skönja en viss friktion i parets relation och äktenskapet blev knappast någon dans på rosor.
I Moderna Museets samlingar finns en liten teckning från omkring 1908-09, där Mollie Faustman har fångat Gösta Törneqvist sittandes i en korgstol. Teckningen förmedlar en känsla av påtaglig förnöjsamhet, gränsande till arrogans hos den avbildade - synlig både i ansiktsuttrycket och i kroppshållningen med det utsträckta vänsterbenet och den upphöjda högerhandens hoppressade fingrar.
Auktionens målning samspelar på ett mycket intressant sätt med den lilla teckningen i Moderna Museets samlingar. Från teckningen känner vi igen mannens långa fingrar, skarpa näskontur och markerade kindben. Hans hållning är dock en helt annan i målningen, men på samma sätt som i teckningen är det en perfekt korrelation mellan mannens ansiktsuttryck och kroppshållning.
Medan teckningens förnöjsamme figur sitter bekvämt i sin korgstol, utan någon som helst tanke på att förflytta sig från sin behagfulla tillvaro, förmedlar målningens man, med sitt framåtlutade huvud och höjda ögonbryn, en helt annan sinnesstämning. Vi ser här en människa som inte är nöjd med tillvaron och som helt enkelt vill vara någon annanstans, både själsligen och kroppsligen. Mannens framåtlutade huvud indikerar en önskad rörelse ut ur bilden och högerhandens grepp om armstödet förstärker intrycket av att han är redo att vid första bästa tillfälle resa sig upp ur stolen och bege sig därifrån. Han utstrålar en rastlöshet, där det upphöjda vänstra ögonbrynet samspelar med vänsterhandens fingrar, vilka tycks trumma otåligt mot låret. Det spända, närmast arga uttryck som förmedlas i både ansiktsuttryck och kroppshållning, förstärks ytterligare genom den expressivt återgivna bakgrunden, vilken även balanserar målningens tyngdpunkt vertikalt. På ett intelligent sätt låter Mollie Faustman dessutom bakgrundens expressiva ljusblå diagonaler korrelera med slipsens ljusblå diagonala inslag. Den orangebruna diagonalen bakom stolsryggen - kanske en lutad tavelram - utgör slutligen en effektiv motvikt till mannens vänstra överarm och på så sätt balanseras även kompositionen horisontellt.
Målningen ger prov på Mollie Faustmans totala behärskning av både komposition och kolorit, samtidigt som den visar hur hon genom att välja människor ur sin trängre personliga krets för sina motiv, lyckas åstadkomma ypperliga karaktärsstudier präglade av den nerv som skapas tack vare hennes förmåga att oförskräckt återge själsliga tillstånd.
Föga förvånande blev Mollie Faustmans äktenskap med Gösta Törneqvist inte särskilt långvarigt. Redan 1915 blev det skilsmässa. Två år senare gifte hon om sig med en annan konstnär, tecknaren Gösta Chatham. Med honom fick hon två barn. Även det andra äktenskapet slutade dock med skilsmässa 1926. Mollie tog därefter ensam hand om barnen, som under många år kom att utgöra hennes främsta motivkrets.
Vid sidan av sitt konstnärskap var Mollie Faustman även en framgångsrik skribent och författare med ett trettiotal utgivna verk och populära kåserier i Dagens Nyheter under signaturen ”Vagabonde”. Hon var också en av de första kvinnliga serietecknarna i Sverige. Inte minst var Mollie Faustman en orädd debattör och opinionsbildare, som utan minsta tvekan tog strid för sin övertygelse då så behövdes. Det gav hon prov på i en serie artiklar i Dagens Nyheter 1926, där hon kritiserade den av antisemitism präglade tidningen Fäderneslandet, något som ledde till att tidningen förlorade sina distributionsmöjligheter och därför tvingades att lägga ned.
Konsten och skrivandet kunde Mollie Faustman kombinera som konstkritiker i tidskriften Ares. Det kom väl till pass när den utställning med kvinnliga konstnärer som hon tillsammans med Charlotte Mannheimer och Maj Bring arrangerade på Liljevalchs konsthall 1921, möttes av raljant nedsättande, närmast kvinnofientliga omdömen från flera av de manliga kritikerna. Den allt annat än konflikträdda Mollie gick till motangrepp i Ares och kallade kritiken för manlig hysteri.
Mollie Faustman debuterade som konstnär i Hallins konsthandel i Stockholm 1909. Det var där som ”1909 års män”, med namn som Isaac Grünewald och Leander Engström hade sin debututställning samma år, en utställning som har gått till historien som introduktionen av modernismen i svensk konst. Att Mollie Faustmans konstnärskap har kommit i skymundan i det sammanhanget kan väl initialt tillskrivas att hon var kvinna, men än mer avgörande var nog det faktum hon kom att bli en så framgångsrik författare och skribent. I det konforma konstklimatets Sverige har det varit svårt att acceptera att en enskild person kan briljera inom så många områden som Mollie Faustman gjorde.
Kompletterande bild: Mollie Faustman ”Gösta Törneqvist” blyerts, omkring 1908-09 (Moderna Museet)