Carl Larsson

Förlaga till vignetten till "Höstbref från Sandhamn" i Elias Sehlstedts "Sånger och visor i urval utgivna af Carl Snoilsky", Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1893, s. 310. Vignetter i ett långsmalt format är ett genomgående inslag i varje stycke i boken. De 179 sångerna och visorna samt några reseskildringar är främst hämtade från Sehlstedts Samlade Sånger och Visor vilka gavs ut 1861-1876, men de återspeglar hela Sehlstedts produktion. Mer än 400 teckningar av Carl Larsson illustrerar verket. Sehlstedt arbetade mellan åren 1852 och 1869 som tullinspektör vid Sandhamn i Stockholms skärgård. Under sina år i Sandhamn skildrade han skärgården med den egna upplevelsens skärpa och ofta hade hans verk en satirisk underton. I Huruledes jag fann Sehlstedt från 1874 skildrar August Strindberg en sommarsegling med tulljakt från Dalarö till Sandhamn och ger en mycket sympatisk bild av den lite skygge och åldrade Sehlstedt. Strindberg som kom till Sandhamn i 20-årsåldern, några sommardagar 1869 och 1870, återvände hösten 1873 för att utbilda sig till telegrafist och blev då nära vän med Ossian Ekbohm som var Sehlstedts efterträdare som tullinspektör. I samband med att Sehlstedt skulle lämna sin tjänst på Sandhamn fattades beslutet att dra in den optiska telegrafen på Telegrafholmen och Sehlstedt nedtecknade då följande:

Du telegraf! Din tjenst till slut
För mycket optisk var.
Du, liksom jag, har sjungit ut-
Det längre sig ej bar.

Tullinspektören Elias Sehlstedt (1808–1874) har gått till eftervärlden som författare till texten till visan ”Litet bo jag sätta vill”. Men idyllen, vars väsen Sehlstedt så skickligt frammanade, kunde framstå som mycket avlägsen i den hårda vardagen som tullinspektör i Sandhamn. I ett brev till Albert Bonnier i juni 1867 beskriver Sehlstedt sin situation rättframt och frustrerat:

”Broder Bonnier!
Jag har alldrig på 15 år varit så öfverlupen af Skeppare och göromål som nu denna vår. Orsaken är att alla fartyg som skola opp åt Norrland för att lasta, ha ej kunnat komma fram för is. Derföre gå de in hit i Sandhamn och gör mig ett sjudjefla besvär. Jag kan derföre ej tänka på någonting annat än Skeppssattyg; och Gud vet när jag får någon ro på det här stället.”