Erik Olson

”Folk inbillar sig, att den moderna målaren efter studium av gammal konst skall falla tillbaka till gubbars och gummors konservativa åsikter. Jag försäkrar […] att motsatsen blir fallet – man stegras blott ytterligare i sitt hat mot det fadda och banala”.

Så skrev Erik Olson i ett brev från Florens januari 1925. Han hade varit bosatt i den toskanska staden sedan början av december året dessförinnan och fann sig förälskad i den. Han skriver i ett brev: ”Jag älskar denna stad, som ödet nu drivit mig till. Jag älskar den tiotusen gånger högre än Paris. Gud! dessa hus och smala gator, dessa sköna människor, denna gamla gyllenglänsande kultur som övergår allt impressionistiskt, allt barockt […]”.

Under denna period målar Olson akvarellen ”Erik flyr till Italien”, (såld hos Bukowskis 2011) som sedan skulle stå som förlaga till det för auktionen aktuella verket ”Jag själv i extas” från 1926. I målningen från 1926 ser vi en manlig gestalt, Erik själv, i profil flygandes på moln mot en odefinierad bakgrund i grönt och rött. Mannen tycks genom extas ha förflyttat sig från den mänskliga, sinnliga världen till den himmelska och sköna.

Breven från Florens erbjuder viktiga nycklar in till Olsons konstnärskap. En gång är han på Uffizierna efter att ha druckit morgonkaffe och vandrat ”av och an” i staden. Han skriver hur han först går igenom gallerier med italienskt och holländskt barockt måleri som han beskriver som ”såsigt och tråkigt”. Han skyndar sig sedan olyckligt igenom ”evighetslånga” korridorer av porträttgallerier innan han äntligen når salarna där ”himmelriket strålade”. Han syftar på salarna med de senmedeltida konstnärerna såsom Giotto och Cimabue. Dessa ”primitiva” mästare, skriver han, har förmågan att röra hans hjärta långt mer än renässansens konstnärer någonsin kan. Undantaget tycks vara renässanskonstnären Fra Angelico som Olson räknar som kanske den största av alla de italienska mästarna.

Det Olson såg i den medeltida konsten var en typ av abstraktion, även om motiven är föreställande. Han hävdar i sina brev från Florens att begreppet ”abstrakt” har förvanskats över tiden och att Cimabues religiösa motiv från 1300-talet i hans mening är minst lika abstrakta som Picassos kubism eftersom man ser i ”varje linje en overklig stegring, att fundamentet för bilden, konstnärens tanke, siktat över det rent sinnliga”.

Olsons konst hade under denna period gått ifrån det strikt nonfigurativa till mer föreställande som vi ser i den aktuella "Jag själv i extas" från 1926. Dock tycks han mena att även de figurativa målningarna bör, precis som de medeltida, ses som abstrakta i sin natur. Den aktuella målningen kan ses som översinnlig i dubbel bemärkelse - både i de abstrakta elementen i hans stil och det symboliska innehåll han skildrar. Konceptet extas är ett i grunden religiöst fenomen där individen hamnar i ett drömlikt tillstånd och upplever en kontakt med det gudomliga. Olsons definition av det abstrakta som ”en overklig stegring […] siktat över det sinnliga” är därmed användbar för att förstå målningen.