"Vårat rum VII"
Signed Peter Dahl and dated 69. Canvas 105 x 116 cm.
Galleri Prisma II, Sibyllegatan, Stockholm, 1970.
Lars Wetterling Collection.
Folke Edwards, "Peter Dahl", Bokförlaget Bonniers Alba, Stockholm, 1996, illustrated p. 69.
Peter Dahl, "Rätt och fel", p. 332.
Beate Sydhoff, "Bildkonsten i Norden", part 5, p. 217.
Vi är välbekanta med Peter Dahls gröna soffa från sviten "Vårat rum", 1969, "Drömmar i soffhörnet", 1970 och "Kalles dröm", 1971. I dessa samhällskritiska målningar riktas ett angrepp mot det borgerliga samhället: dröm och verklighet blandas så att gränserna kan tyckas oklara. De handlar om hur den lilla människans framtidsdrömmar och integritet kränks av den ekonomiska och politiska makten. Det var ett ambitiöst försök att flytta ut måleriet ur finrummet och anpassa det till marknadens folkliga krav.
Peter Dahl kommenterar själv serien år 1992: "Jag kallade serien "Vårat rum" och ställde ut den på Galerie Prisma II som låg på Sibyllegatan. Det var i januari 1970 och jag presenterade den som ett arbetsutkast till en målad serie. Utkast, därför att jag drömde om att göra en större och mer genomförd serie med större och bättre bilder, innehållsrik som en TV-serie, som Forsyte-sagan, fast i vår egen miljö under slutet av sextiotalet. Jag hade haft bråttom även eftersom jag var rädd för att andra skulle hinna före med en liknande idé. Helst hade jag velat måla serien väggfast i en stor lokal, som en modern Albertus Pictor. Jag insåg ju att bilderna skulle komma att splittras när utställningen lades ner. Jag var ganska desperat. Debatten om konstens mening eller brist på mening hade skakat mig. Oljemåleri kunde ibland kännas ineffektivt i en värld som såg ut som den gjorde och där man fick se så mycket i TV. Nya tekniker och medier kändes hotande. Oljemåleri var att framställa saker för hand som andra lät apparater utföra. Tidsödande och bakvänt. Jag borde ha gått in för film eller TV i stället. Men det var så dags nu när man hållit på med måleri i hela sitt långa liv. Jag var ju ganska gammal nu, tyckte jag, trettifem år. [...]". (Ur Folke Edwards, "Peter Dahl", 1996, sid. 69-70.)