Antoni Tàpies

“There are a number of reasons why I like to use banal, everyday objects. It may be partly because the objects that surround us in our everyday lives are the most accessible ones, the first ones you see, but I also use them because I want to exalt even the smallest, most insignificant objects. This goes along with the ideas of mysticism and particularly what Saint Theresa used to say about how you can find God even in pots and pans. The ‘cosmic’ quality I like to give things like chairs, scissors, a pair of espadrilles, is a way of showing that even an armpit can be every bit as transcendental as the most conventional sacred image.”
(Utdrag ur “Conversations with Antoni Tàpies, 1985-1991”, Manuel Borja-Villel, Fundació Antoni Tàpies, 1991.)
Antoni Tàpies föddes 1923 i Barcelona. Familjen var av välbärgad katalansk medelklass och tidigt väcktes Tàpies intresse för historia, litteratur och politik. Hans morfar var starkt politiskt engagerad och det politiska medvetande som konstnären fick med sig från barndomen kom att prägla en stor del av hans konstnärliga produktion, jämte hans fördjupade intresse för poesi och filosofi. Tàpies var lungsjuk i ungdomen och tvingades tillbringa långa sejourer på sanatorier utanför staden. Det var under dessa pauser från Barcelonas bullrande atmosfär som Tàpies upptäckte glädjen i att teckna och måla. Han läste också mängder av filosofisk litteratur och bekantade sig med Proust, Stendahl, Nietzsche, Ibsen och Thomas Mann, för att nämna några. Det spanska inbördeskriget plågade landet 1936-1939 och resulterade i Francos maktövertagande, samma år som andra världskriget bröt ut. Allt detta skedde under konstnärens formativa år och bör ha varit avgörande för hans fortsatta bana och för det uttryck hans kreativa skapande resulterade i. 1943, efter tre års juridikstudier, bestämde sig Tàpies för att helhjärtat ägna sig åt konsten.
De verk som tillkom under mitten av 1940-talet drog både åt ett expressivt och primitivistiskt håll. Redan i denna mycket tidiga produktion finner vi dock en gemensam nämnare i intresset för materialet, för grattage och för collageteknikens möjligheter. Tàpies konst visades för första gången 1948 på den för tiden kontroversiella Salo d’Octubre, på Galeries Laietanes i Barcelona. Det var också då som han mötte Joan Miró, vilket resulterade i en livslång vänskap. Tàpies gjorde under de följande åren en rad arbeten i surrealistisk anda, inspirerad av just Miró och Paul Klee. Två år senare återkom han med en separatutställning på samma galleri och hans konst fick ett omedelbart genomslag. Därefter följde mängder av utställningar runtom i Europa och 1953 introducerades hans konst med en separatutställning för den amerikanska publiken på legendariska Martha Jackson Gallery i New York. Därmed inleddes hans stora framgångar för en allt större konstpublik.
Under 1950- och 1960-talet följde återkommande utställningar runtom i världen. Tàpies fokus på materialet och på den spirituella aspekten av konstupplevelsen, gjorde honom till en förgrundsfigur och han fick en rad efterföljare. På 1960-talet började han alltmer att inkorporera ikonografiska element i sina målningar. Inte bara blandade han sand, jord och textilier, utan han lät ord och tecken ta plats och med det upplöste han skillnaden mellan det rent litterära och det rent visuella. Däri ligger en av hans främsta styrkor och med detta som utgångspunkt har Tàpies kunnat fortsätta utforskande av hans mycket personliga syntes av ord och bild.
Under tidigt 1980-tal experimenterade Tapiés med eldfast lera och mot slutet av decenniet började han att arbeta med bronser och gjöt dessa hos Foneria Vilà foundry, Valls, Katalonien. 1987 utförde han flera stora skulpturer föreställande vardagliga föremål, bland annat en fåtölj ”La Butaca”, en bok ”Llibre II”, och den för auktionen aktuella ”Matalàs”, en ihoprullad madrass i naturlig storlek. I ”Matalàs” ger Tàpies uttryck för både sin litterära och filosofiska sida som möter den politiska medvetenheten och ger oss ett konstverk som fortfarande, nästan fyrtio år senare, alltjämt känns lika aktuell. Ralph Herremans skriver; "Även när Tápies skulpterar de banala bruksting vi känner igen från målningarna - säng, soffa, skåp, kudde, madrass, badkar - ger han dem kosmisk betydelse. Ibland förstorar han, låter motivet växa". (sid.51)

2013 ställde Guggenheim i Bilbao ut ett annat exemplar i upplagan av ”Matalàs” på sin utställning ”Antoni Tàpies: From Object to Sculpture (1964-2009)" och även Fundació Antoni Tàpies ställde ut ett exemplar i sin utställning ”The object” år 2020.