Olle Baertling

Liksom många andra konstnärer upplevde Baertling ett motstånd under sin samtid, länge var han i Sverige "den ständigt omstridde bankmannen som försökte måla", trots att han till skillnad från många samtida konstnärer nådde långt utanför sitt hemlands gränser under sin livstid.

Baertlings måleri utvecklade sig från 1940-talet från det figurativa, steg för steg mot det nonfigurativa. När gränserna efter andra världskriget öppnades sökte sig Baertling, som många andra, till den nya konstens jaktmarker – Frankrike. 1950-talet var Baertlings tongivande decennium. Under de första åren på 50-talet tog han längre och längre ledigheter från sitt bankarbete på Skandinaviska Banken och reste till Paris. Där i konstens Mekka kom han i kontakt med de nya konstnärliga vindarna på Salon des Réalités Nouvelles och sökte upp konstnärer som André Lhote, Fernand Léger, Victor Vasarely, Richard Mortensen och Auguste Herbin. Den senare blev helt avgörande för hans fortsätta utveckling som konstnär. Herbin presenterade Baertling för den framsynta galleristen Denise René som omedelbart installerade honom i sitt ”stall” av konstruktivister”.

Baertling övergav OP-konsten som inspirerat honom en tid och började skapa en alldeles egen stil där trianglar och diagonaler blev huvudtemat. Från geometriska grundelement byggde han upp en ny bildvärld av måttförhållanden, proportioner och syntetiska, programmerade färgklanger. Intensiva färgfält som inneslutits i svarta diagonalkonturer skapar en dynamik som få andra konstnärer lyckats få fram. De svarta linjerna som är svagt bågformade, sk sabellinjer, påförde Baertling allra sist. Under 1960-talet fördes vinkelspetsarna, vilket är tydligt i auktionens "AYARY", utanför bildytan och därmed skapade han sin ”öppna form”, där funderingarna runt genomkorsade riktningar i rymden fick sin egen kompositionsform. Baertling föredrog artificiella färgnyanser som inte gav naturassociationer och menade att svart var en magisk färg, både lätt, glad och vacker. Gunnar Berefelt beskriver färgernas verkan mot varandra så här; ”Som den antagligen mest påtagliga och aktiva effekten i Bærtlings konst bör framhållas gränskontrasten, när två färger får en tillräckligt lång och distinkt avgränsning tycks de växelvis tränga in ett stycke över grannfärgens domän. Just vid gränslinjen oscillerar, flämtar, de båda färgfälten”.