Denna storslagna och på antalet figurer rika komposition utgör en av sammanlagt fem kända målningar av Elias Martin med motiv avbildande folkfester, utförda efter hans återkomst från sin första vistelse i England 1762-80; ”Skördefest i Uppland”, 37 x 64 cm. (Hoppe, op. cit., nr. 153, avb. s. 180. Privat ägo), ”Ett bröllop i Roslagen”, 68 x 109 cm. (Hoppe, nr. 155, avb. s. 177, Privat ägo), ”Skördescen”, 69 x 133 cm. (Hoppe, nr. 156) och ”Dans kring en majstång”, 69 x 133 cm. (Hoppe, nr. 157), de två sistnämnda på Drottningholms slott.

Målningen kan på stilistiska grunder dateras till slutet av 1790-talet. I litteraturen om Elias Martin under 1900-talet har den beskrivits som ”Fest i det gröna”, vilket visat sig vara en uppdiktad titel. Målningen är i själva verket identisk med en tidigare oidentifierad målning upptagen i katalogen över den utställning Elias Martin höll i sitt hus i Stockholm 1805, i vilken ett stort antal verk från hela hans verksamhetsperiod var inkluderade, under ”Stora Kabinettet”, nr. 165, med titeln ”En National glädjebetygelse vid Hans Kongl. Höghet Kronprinsens Födelse: här stå borden dukade i Storängen, och där under trädens skugga mötas Landsmän och Slägtingar, deltagande alla i dagens helgd, och förlusta sig med dans och lekar.”.

Gustav IV Adolf och drottning Fredrikas äldsta son kronprins Gustaf, föddes 9 november 1799. För att fira detta anordnade arkitekten Eric Palmstedt, Martins nära vän, en fest på Börshuset för Stockholms borgerskap. På Consistorii Academici i Åbo höll prästen och skalden Michael Choraeus den 20 november ett omtalat tal i anledning av kronprinsen födelse, vilket genom trycket spreds i riket. Det har inte gått att dokumentariskt belägga huruvida en folkfest i kungaparets närvaro till den nyfödde kronprinsens ära hölls i Storängen dit Martin förlagt handlingen. Martins skildring utspelar sig under sommarhalvåret, varför en sådan först kan ha ägt rum följande sommar.

Storängen var ett område beläget strax utanför Stockholms norra stadsgräns i nuvarande Hjorthagen. Under Gustav III:s regeringstid kom området att ingå i planeringen av den Gustavianska nationalparken. På 1100-talet hade Husarviken och Laduviken grundats upp och den bördiga Storängen bärgats för Kronans räkning. Där gick kavalleriregementenas hästar på sommarbete och därifrån togs höet till de kungliga hjortarna. I slutet av 1700-talet tog landsbygden vid omedelbart utanför Stockholms tullar. I sina Bref under resor i Sverige, 1797, skriver J. C. Linnerhielm i maj 1787 då han lämnat Norrtull och nått Järva krog: "Åkerfälten häromkring rördes nu af den skärande billen, bonden söng vid sina af spinnelväf glimmande fåror, körsvännens smäll genljud- andes genom den rena luften: allt tycktes i lif och rörelse.”. Det är en landskapsskildring som kan påminna om både Elias Martins samtida folklivslandskap och Johan Gabriel Oxenstiernas intagande skildring av landskapet kring Stockholm i Skördarne, från 1796.

Martin har i uppbyggnaden av kompositionen begagnat sig av klassiska geometriska former i avsikt att skapa bredd och djup. Det dansande paret, troligtvis avsedda att representera Gustaf IV Adolf och drottning Fredrika, utgör målningens centrala punkt. I sin beskrivning av målningen nämner Martin närvaron av ”Landsmän och Släktingar”. Landsmän torde syfta på allmogen och borgerskapet och släktingar till kungaparets familj. Den äldre damen som tillsammans med en präst och ett äldre par sökt svalka i ekens skugga, kan möjligtvis varit tänkt att personifiera Sofia Albertina. Anknytning till kungafamiljen i någon form finns också med i andra exempel av Martin på denna motivkrets, såsom ”Midsomar Dagen på Ladugårds järdet”, känd genom en akvarellerad linjeetsning av Martin Rudolph Heland från 1785, med folkligt festande tillsammans med Gustav III:s blomstersmyckade emblem och vasakärve (Kungliga Biblioteket) (se bild).

Målningen passar in i ett tema som finns i Martins bildvärld redan under 1780-talet – folkliga fester (midsommar, skördefester, bröllop etc.) där representanter från alla samhällsklasser ses umgås i största sämja. Michael Ahlund, Landskapets röster. Studier i Martins bildvärld, 2011, ss. 325-330 har betraktat Martins målningar av detta slag utifrån det samhällsklimat som rådde under de sista decennierna i Sverige. Genom de dramatiska händelserna i Europa under århundradets sista decennier fick uppfattningen om ägande och samförstånd en ny aktualitet inom samhällseliten. Genom bilder av det slag Martin producerade fanns det en genomgående tendens att slå vakt om samhälleliga hierarkier genom implicita påståenden om ett socialt samförstånd. Bevarandet av lugnet och stabiliteten i landet stod i det samtida medvetandet i samklang med en högre ordning. Enligt 1700-talets harmonitanke och ekonomiska teori var ordningen moralisk och naturlig, medan oordning betraktades som motsatsen. I Martins bildvärld är det lyckliga patriarkala samhället därför en viktig ingrediens. Blandningen allmoge, borgerskap, prästerskap och hovfolk förefaller i första hand inte syfta på att betona kontrasterna mellan dessa olika grupper. Snarare är avsikten att gestalta det avspända förhållandet som rådde dem emellan.

Bland Elias Martins närmaste vänner fanns Carl Michael Bellman och tonsättaren Johan Martin Kraus. Utöver sin profession som diktare, kompositör och musiker var Bellman välkänd som dåtidens främsta arrangör av fester. Kanske har Martin inspirerats av honom i utförandet av motiv av detta slag.

Martins utförande av träden i den aktuella målningen visar stora likheter med träd-studier han utförde i och omkring Stockholm omkring sekelskiftet 1800, bl.a. en studie av en ek från Blockhusudden på Djurgården betitlad ”Oldt far för alla ekar på Djurgården och Nora Sjötuls udden" (Vitterhetsakademiens Bibliotek) (se bild). Martin har i den aktuella målningen först målat träden, därefter himlen, vilket framhäver ljusspelet i blad- och grenverken. Ett liknande förfaringssätt kom att användas av svenska friluftsmålare under andra hälften av 1800-talet.

Elias Martin är Sveriges främsta tolkare av den svenska naturen under 1700-talet och hans inflytande på den svenska landskapskonsten sträckte sig långt in på 1800-talet. I sin essä Svensk stil i sjuttonhundratalets landskapskonst, i Nationalmusei årsbok, 1:a årgången 1919, s. 135, framhåller Gregor Paulsson honom som Sveriges främsta landskapsmålare genom tiderna:

”I Martins landskap stå vi icke blott inför 1700-talets främsta landskapsmålare i Sverige, vi stå framför vår störste och mest svenske hittills. Icke blott att han för fram bildidéer som den i arbete varande generationen på nytt om än med en vidare horisont håller på att bära fram, utan ingen varken före eller efter honom har samma förmåga att ge stämningen av det svenska. Ingen har så oförbehållsamt och objektivt, men dock med en slösande kärleksfullhet, givit motivet i alla dess detaljer såväl som den särskilt nordiska färgen över det hela. Man må dock tänka sig att alla 1800-talets målare, då de komma hem från Italien eller Frankrike, klagade över den hårda luften och de kalla färgerna hemma i Sverige och som en följd av sin längtan till det främmande verkligen blevo hårda och onyanserade i sin form. Vem av dem instämmer med Sergels ord att i Sverige äro färgerna klarare och transparentare än i södern, vem har svept in sin verklighet i en sådan mjuk luftslöja som Elias Martin, vem har ställt föremålen i så fina valörer mot varandra, vem har sett den svenska naturen heroiskt och dock idylliskt? I Martin har man beviset för att icke någon än så skicklig behärskning av konventionella stillagar ger konstnärlig storhet, utan endast bearbetandet av den egna naturen. Härigenom är Martin den enda av de svenska målarna som kommer med originella värden och som i kraft av dem kan ställas jämsides med internationella storheter.”