A H.E.R.S engraved pewter dish by Thomas Hicks 1680.

Tenn var en viktig del i det dukade bordets attiraljer under barocken. I riksänkedrottning Hedvig Eleonoras hovkasseräkningar kan man se vad som beställdes och av vilken mängd. Drottningen kom att göra beställningar både från svenska och engelska kanngjutare. De svenska kom till stora delar att leverera de bruksföremål som hushållningen på ett kungligt slott krävde. Det kungliga garnityret kom dock att tillverkas av de främsta kanngjutarna i London samt av två stockholmsmästare Johan Johansson (1677-1715) och Viet Fijthsson (1637-1686). De engelska tenngjutarna förefaller framförallt ha tillverkat fat och tallrikar för änkedrottningens hov. Hugenotten Jaques Taudin var den förste av Londonkanngjutarna att exportera till det svenska hovet. Han var en av de främsta och en av nydanarna inom kanngjutarskrået i London beträffande bättre metoder och material, som han till en början höll hemliga. Taudins tenn var blyfritt och hade två aktiva härdande ingredienser; dels någon procent koppar men främst ca. 3-6 % antimon. Det resulterande tennet fick en färg som påminde om silver, en betydligt större hårdhet och en klang som påminde om gjuten mässing dvs. helt nya egenskaper för brukstennet. (Man kan kanske påstå att flatgods av det gamla skråtennet jämfört med det nya hårdmetalltennet motsvarar en modernare jämförelse mellan kastruller av aluminium och rostfritt stål.) Det kostade i England emellertid 50-60 % mer än det gamla blyfria brukstennet som var härdat med ca. 1-1 1⁄2 % procent koppar. Allt londontenn för export stämplades förutom med en enstaka mästarstämpel även med en stämpel med en krönt ros, den s.k. Tudorrosen. Denna mycket viktiga stämpel kontrollerades av Londonämbetet, Worshipful Company of Pewterers, som även kontrollerade vilka mästare som fick lov att använda den. Under 1500-talet och fram till mitten på 1600-talet flankerade regentens initialer rosen (C- R etc.). Från ca. 1660 har mästaren ersatt de kungliga initialerna med sina egna och en del mästare använde rosstämplar utan initialer. Hedvig Eleonoras tenn är ofta märkt med årtal och slottens namn – exempelvis Strömsholm, Gripsholm och Vadstena. Slotten ingick i hennes s.k. livgeding, dvs. gods avsedda för änkedrottningens underhåll.

Auktionens tallrik härrör från Strömsholms slott. Riksänkedrottningen gör två beställningar med tenn dit, 1668 och 1680. Den senare beställningen sammanfaller med att greve Carl Gyllenstierna 1680 tillträdde som guvernör över änkedrottningens livgeding. Då inredningarna på Strömsholm vid denna tid ännu inte var färdiga, använde Hedvig Eleonora en av de fristående träflyglarna (rivna på 1800-talet) som sitt residens vid sina besök. Den andra flygeln benämndes Guvernörsbyggningen och var reserverad för funktionärer vid änkedrottningens hov. Guvernören disponerade flygelns förnämsta rum. Utseendet på det två serviserna är lika och gravyren ”FÖR GOVUERN” pekar på att drottningen ville att guvernören skulle kunna representera ståndsmässigt vid sina besök och då han underhåll drottningen. Ett inventarium över Strömsholm från 1708 upptar riksänkedrottningens tennservis (L. Skogh, "Material Worlds. Queen Hedvig Eleonora as collector and patron of the arts", 2013, s. 62). I Nordiska museet samlingar finns ett fat och en tallrik med samma inskription. Ett är stämplat av Ralph Hull i London (NM.0137575, se även NM.0137576). Ett annat fat med profilerad kant har också gravyren Strömsholm 1680, men är tillverkat av Nicholas Kelk i London (NM.0154746). En tallrik i samma museum kommer också från Strömsholm 1680, men har otydliga stämplar (NM.0092965). I Husgerådskammarens samlingar finns också ett fat från Strömsholm 1680 stämplat Ralph Hull.

Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp (1636-1715) gifte sig med Karl X Gustav 1654. Deras giftermål ingicks av politiska skäl. Hedvig Eleonora följde med Karl X Gustav under stor del av hans fälttåg. Hon var med honom på hans fälttåg i Polen 1656 och på hans fälttåg i Danmark 1658. Hon var Sveriges drottning i sex år, men också därefter de facto Sveriges första dam till sin död 1715. Hon var förmyndare för sin son Karl XI 1660–72, som vid faderns död endast var 4 år gammal, och senare förmyndare för sin sonson Karl XII 1697. Hon var också Karl XII:s representant i Sverige 1700–13. Karl X Gustaf skänkte Strömsholm till drottning Hedvig Eleonora år 1655. Som änka uppdrog hon till Nicodemus Tessin d.ä. att rita ett förslag till ett helt nytt modernt slott. Ritningarna var klara år 1668. Uppmurningen av det nya huset stod klart under tak hösten år 1672. Inredningarna av Strömsholm pågick långt in på 1680-talet men blev aldrig helt klara under hennes livstid. Riksänkedrottning Hedvig Eleonora är den person som stod för kontinuiteten under den karolinska eran i svensk historia. Den Pfalzisiska familjen var en ung familj på tronen och inte en självklarhet i allas ögon. Hedvig Eleonora kom dock mycket målmedvetet att befästa familjens position. Inte minst berättar hundratals porträtt på den blivande Karl XI och allegoriska verk över familjens historia av hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl om hur hon medvetandegjorde alla i sin närhet om vem som var den rättmätige arvtagaren till Sveriges tron. Att bygga gav henne "yppersta nöje och ro " och alla dessa slott som hon kom att bygga, förvärva och låta bygga om samt nyinreda krävde även det bästa vad gällde konsthantverket och bruksföremålen