Ola Billgren

Billgrens målningar karaktäriseras av både dubbelhet och mångtydighet, såväl i uttryck som i innehåll, och den drömska närvaron är omisskännlig. Tekniken understryker detta genom att alltid röra sig mellan gränslandet mellan det realistiska och det abstrakta – där de båda motsatserna definierar Billgren som konstnär.
Hans konstnärskap genomgår flera faser, eller metamorfoser, vilka visar sig i hans olika perioder. Det tidiga extremrealistiska måleriet rör sig senare mot mindre föreställande och mynnar ut i den röda perioden där målningarna täcks med en klarröd färg som möter betraktaren. Billgren väljer att reducera den ursprungliga bilden och med tillägget av det röda skapar Billgren en målning som via uppbyggande och reducerande processer funnit sin slutgiltiga form.
Så här uttrycker konstnären själv det i katalogen som åtföljde utställningen på Galleri Engström 1996:
Måleriets uppgift är att vara en diskurs om seendet och inte klassificera naturalier. Detta var åtminstone min utgångspunkt när jag för tre år sedan började experimentera med (kvasi)monokromt måleri i kadmiumrött. Till en början föll det sig ur färgupplevelsesynpunkt mest adekvat att avstå från allt föreställande innehåll, men jag ändrade uppfattning efter en tids undersökning. Jag hade fäst mig vid färgen rött i huvudsak beroende på en paradoxalitet hos den, att den på en gång gläder och attackerar, smickrar och förödmjukar blicken. Det visade sig att tolkningen av detta förhållande gynnades genom införandet av en operator i form av ett enkelt motiv av t ex porträtt- eller interiörkaraktär (ansikten, möbler osv) som på ett energiskt sätt tilltalade betraktaren och gav en mindre fridfull innebörd åt skärskådandet. På det sättet, genom att fylla referentens plats, hoppas jag kunna berätta något om den visuella nödvändigheten: om såväl viljan att se som viljan att vara sedd och därtill att ge en ocensurerad version av det rödas symboliska register. Vad jag försöker är med andra ord att genom viss analys få färgen att öppna sig semantiskt, så att dess mer eller mindre givna betydelser får sitt sammanhang belyst.”
Det aktuella katalognumret ”Kvinnofigur i landskap” från 1994 visar precis de element som vi känner igen från den röda perioden där vi i bakgrunden ser en starkt reducerad men fortfarande igenkännlig bild av en kvinnofigur.