Olle Olsson-Hagalund

I målningarna från 1940-talet och framåt befolkades Olle Olsson Hagalunds målningar av människor som vandrade omkring på gatorna bland de gamla husen i hans älskade Hagalund. Dessa spatserande kroppar ersattes framåt mitten av 1940-talet av kvinnoporträtt som inte är porträtt, utan snarare avbildade som berättelser med titlar som Gul hatt, Flicka framför spegeln eller som här — Grannflickan. Själv sa han att han aldrig visste vad det skulle bli när han började måla. Det ”kan vara något helt annat än det jag såg. Det blir så mycket av saga och dikt. Jag är väldigt road av att måla kvinnofigurer, dubbelt road när jag dessutom är road av kvinnan. Man ser en kvinna på gatan, på en restaurang. Plötsligt får man den där knäppen.” (Eric Wennergren, ”Olle Olsson Hagalund”, Bonniers, Stockholm 1977, sid 70—72).

Olle Olsson Hagalund låter sig inte katalogiseras. Naivist, expressionist och romantiker är begrepp som brukar användas för att beskriva hans konst. Själv kallade han sig hellre flanör som livet igenom iakttog de människor han mötte.

I fonden bakom flickan syns ett grafiskt blad av Maurice Utrillo som fanns i Olle Olsson Hagalunds hem. Där fanns inte många verk av andra konstnärer vilket pekar på ett speciellt förhållande och en känsla av tillhörighet med just Utrillo.
Vi tackar Lena Olsson-Petrén för denna information.