Staffan Hallström

Stig Johansson skriver i boken om Staffan Hallström om målningen:

”När han (Hallström) gör sin parafras efter Gustaf Cederströms ’Karl XII:s likfärd’ är det delvis samma sak (främst fråga om en studie i rörelse). Själva bilden som sådan måste ha intresserat honom, dess uppbyggnad. Mot innehållet bevarade han sedan ungdomen en skepsis, framförallt reagerade han mot publikens okritiska anammande av det chauvinistiska i detta verk. I ett brev av 1946 skrev han: ’Det tragiska är bara det att för den stora publiken betyder inte dessa figurkompositioners verkliga värde just någonting. Flertalet är mer roade av Karl XII:s likfärd som Cederström målat än av Rembrandts och Rubens stora dukar i samma museum.’ (Nationalmuseum)
När Hallström gör sin gråtunga, summariska målning av denna trashanksarmé, så blir den i och för sig en total avglorifiering av Cederströms grandiosa liktåg, och också en gravläggning av en hel epok, men ändå en uppskattning av en målning där rörelse och monumentalitet förenats på ett närmast kongenialt sätt. Hallström hade nära nog abstraherat hela liktåget, gjort en koncentration av bildens huvudsakliga beståndsdelar och därigenom fått fram en ytterst suggestiv och levande rytm. Det inte minst fascinerande med Hallströms grå armé, där ingen luggsliten pompa tillåts skina igenom, är att där finns ett stämningsläge som originalet saknar - ödslighetens, medkänslans dimension!”