Fredrik Wretman

Sviten American Floors består av en serie fotografiska bilder av golv från välkända gallerier och museer i USA. När verket ställdes ut på Moderna Museet i Stockholm 1991 låg bilderna utlagda på museigolvet, som till stor del också upptogs av en mörk blank vattenyta. Konsten blev på detta vis integrerad i rummet, och rummet blev en del av konstverket. Besökarna ombads låna mjuka filttofflor så att de mjukt kunde tassa runt på konsten och uppleva denna ovanifrån. Wretman gav här betraktaren en upphöjd roll, genom att man inte bara fick se på konsten, utan också känna den under sina fötter. Betraktarens sätt att integrera med konstverket blev också själva meningen med verket. Wretman ställer här också frågor om yta/ytligheter. Ytan har ganska lite att göra med hur något är, men desto mer att göra med hur något uppfattas. Vad en yta ”betyder” och hur betraktaren uppfattar den hör inte samman med vad den representerar, utan hur den placerar sig i förhållande till andra ytor, dess betydelse är således inte konstant utan ändras hela tiden. Vad ytan betyder är upp till betraktaren att avgöra i sin tolkning. Verket, dess kontext och omgivning såväl som betraktarens perception interageras med varandra och skapar en sällsam symbios.

I American Floors pekade Wretman också på hur viktigt utställningsrummet är för hur konsten i det uppfattas. Han visade här också att det inte är galleriet eller museets funktion som ”utställningsrum” som alltid är det viktigaste, utan just hur detta rum uppfattas av konstvärlden. Ett väl ansett galleri gör att konsten som ställs ut i det automatiskt blir betydelsefull.