"Nekromanti"
Signed Ulrik Samuelson and dated 1966 on verso. Mixed media and assemblage on corrugated plastic ca 210 x 200 cm.
Douglas Feuk, "Ulrik Samuelson", SAK No. 106, compare image on p. 44.
Moderna Museet, Cecilia Widenheim e.a, "Ulrik Samuelson Second Hand", 1999, compare image on p. 12 ff, 35.
Olle Granath, "Svensk konst efter 1945. En konstkritisk essä", 1978, compare image on p. 79.
"Och där (Galerie Hedenius i Stockholm våren 1966 reds anm.) ingick också andra verk som lika förbluffande bröt sig ut ur den gängse ramen. Över en långvägg i galleriet böljande till exempel en blanksvart vattenyta i korrugerad plast, med skära och vita och svarta plastnäckrosor gungande på ytan. Och över dyningen i ett annat i ett annat nattligt vatten föll det förgyllda månskenet i form som lånats från Munch. -Men är det då inte fräckt att på det här sättet knycka från en annan konstnär? Nej, inte på det här öppna sättet! eller om det ska kallas fräckt, är det väl tvärtom för att man ser den humoristiska och snillrika sidan av detta återbruk.
För på sätt och vis är det väl med månspeglingen som med plastens böljegång: de framträder i bilden både som "natur" och som "kultur". Man kan uppfatta dem som suggestiva och illusoriska, med vattenytan full av skiftningar. Men samtidigt är ju den korrugerade plasten - liksom Munch-citatet - också ett sätt att bryta illusionen. Och näckrosorna i plast är förstås också ett sådant tvetydigt stil- och illusionsbrott. En ironi, om man så vill, men som oftast hos denne konstnär en lidelsefull ironi, full av motstridiga känslor inför den skymningsvärld som manas fram.
Nekromanti hette den här utställningen, och även namnet bär på flera lager av betydelse. Själva termen är bildad av de grekiska orden för död och spådom, och syftar på olika typer av besvärjelser i syfte att utforska framtiden. Svartkonst kan man väl också fritt översätta det med, (och ganska passande dessutom, för svart var förvisso utställningens dominerande färg). Men i namnet är också ord som näcken (och näckrosor), romantik och rentav nekrofili, mer eller mindre närvarande. De enskilda verken har däremot inga titlar, tvärtom ville konstnären genom ett samlingsnamn betona samhörigheten och det rumsliga samspelet mellan delarna. Också i den meningen var Nekromanti en början till de scenografiska helheter som hans utställningar nu var på väg mog." Douglas Feuk, "Ulrik Samuelson", SAK publ 106, sid 43-45.