Ola Billgren

Sömnmedel är bra, men drömmedel måste vara ännu bättre. Är det ett medel som man kan ta för att drömma? Då blir målningen ett svart hav, det krusar sig skummigt längst fram, baktill växer det över horisonten och formar en stor man med slängkappa. Är drömmedel något man polerar sina drömmar med, som vore de invanda möbler? I så fall förvandlas mannen till en val som sprutar bläck och framför djurets oformliga kropp spritter en båge av småfisk i rött och turkost. Eller är drömmedel något man tar för att få stopp på drömmarna? Det är väl ingen dröm att ett halvt kvinnoansikte med ett slutet öga svävar uppochnervänt strax intill en parfymflaska?

Ola Billgren slog igenom på 1960-talet med nyrealistiska målningar, men redan då underminerade han verkligheten med gåtfulla stråk. Hans motiv övergick snart till att bli mer drömska och expressiva element dök upp, precis som i Drömmedel. Verkets uppbyggnad speglar också Ola Billgrens stora intresse för andra genrer inom konsten, för även om Drömmedel är en oljemålning bär den tydliga influenser av collage, fotografi, grafik och scenografi. Allt detta kan sammanfattas med Ola Billgrens lust att utforska postmodernismens stilblandningar och förena dem i en välplanerad helhet. Galleristen Claus Leger har sagt att Ola Billgren kunde ”berätta om hur hans nästa tio målningar skulle se ut, inte bara innehållsligt utan även färgblandningar och format […] så klara fanns de i hans tanke och känsla”.

Tanken och känslan leder i det här fallet till ett drömlandskap med ett parti som de flesta uppfattar som havet. För Carl Gustav Jung symboliserade havet det undermedvetna och den nutida psykoanalytikern Ole Vedfelt menar att allt i våra drömmar är en aspekt av oss själva, vi spelar alla roller i vår pjäs. Bäst är då kanske att se målningen som en upplyst dröm, där man är medveten om att man drömmer och kan påverka händelseförloppet.