Staffan Hallström

”Själva irrandet efter min sökta bild finns liksom kvar i målningen och med i bilden på ett sätt som känns viktigt för mig. Ett fullföljt arbete är för mig egentligen en oerhörd förmätenhet.”

I citatet ovan av Staffan Hallström (ur Oscar Reuterswärds bok om konstnären i serien Bonniers små konstböcker från 1962) framgår det tydligt att man inte alltför lättvindigt kan sätta etiketten expressionist på en konstnär som visserligen ständigt är på jakt efter uttrycket, men som samtidigt är mycket medveten om att slumpen och den hastiga impulsen inte nämnvärt påskyndar den tid det tar för en bild att värka fram.

Staffan Hallström är aktad och älskad av många. /…/ För många är han framför allt känd för sina många versioner av ylande hundar mot gul bakgrund. /…/ Släktskapet med Alberto Giacometti är påfallande och paralleller kan dras till dennes inburade varelser i lådliknande, skulpturala konstruktioner. Även i den trevande linjeföringen, i sökandet efter formen, finns en gemensam nämnare. För båda konstnärerna är omtagningarna viktiga för slutresultatet och att skaparprocessen tillåts leva kvar i det färdiga verket.
Den lysande gula grunden återkommer ständigt i Hallströms bilder och bidrar till att skapa en stämning som är mycket särpräglad. Färgens intensitet förskjuter perspektivet och suddar ut referenserna till hur en atmosfär och ett rum normalt bör vara konstruerat. Effekten påminner lite om gotikens eller ungrenässansens guldgrunder som omringade innehållet med sitt gudomliga hänryckande eller förskräckande ljus. De intrikata skiftningarna mellan kallare och varmare gula toner ger färgen en extra pulserande verkan. I ”Balans utan publik” med figurerna som väger på var sin sida av en gunga, kombineras denna verkan med hävstångsrörelsen som vi läser in i motivet." (Om konst, "Bilden inom mig", av Susanna Slöör, 2003-06-09)