Bathers
Signed V N. Executed 1926. Canvas 75 x 82 cm. Verso scetch to the painting Gamla Slussen.
Svenska Konstutställningen, Belgium and Holland 1934.
Eskilstuna Konstmuseum, "Vera Nilsson", 25 February – 8 April 1990, listed as work no. 26.
Lunds Konsthall, "Vera Nilsson", 21 April – 4 June 1990, listed as work no. 26.
Växjö konsthall, "Anna Bjerger/Vera Nilsson – Handling", 2012.
Liljevalchs konsthall, Stockholm, "Vera Nilsson", October 2014 - January 2015, without catalogue no.
Mjellby konstmuseum Halmstad and Norrköpings konstmuseum, "Vera Nilsson", 2015, without catalogue no.
Vera Nilsson växte upp i Jönköping och utbildade sig till teckningslärare vid Tekniska skolan i Stockholm (nuvarande Konstfack) 1906-09. Hon fortsatte studierna på Valand i Göteborg under en kort period innan hon kom till Paris för första gången 22 år gammal. Full av studieiver sökte hon sig till kubisten Le Fauconniers skola Académie de la Palette. Paris blev den plats dit hon år efter år skulle återvända och varje gång uppleva något nytt. Under hela livet var Vera Nilsson en stor resenär och hon kom att tillbringa långa perioder utomlands. Men även den svenska naturen och då främst landskapen Öland, Värmland och Bohuslän samt Söders höjder kom att inspirera henne under åren. Från 1920-talet blir hennes människoskildringar ett vanligt motiv, med tyngdpunkt i barnbilderna efter dottern Catharinas födelse 1922. Det hindrade henne dock inte från att fortsätta att måla landskap och då gärna det öländska. Många gånger målar hon landskap och människor i kombination.
Ett exempel ser vi i målningen Badande. Vera Nilssons mor var öländska och barndomens somrar på Öland kom att få stor betydelse för hennes konstnärskap. Under åren 1922-26 tillbringar hon somrarna där och det är också där som Badande tillkommer, efter hennes enda vintervistelse i morfaderns kalla och dragiga hus 1925-26. Hon gör två versioner av målningen samt en mindre studie på samma tema. När hon engagerade sig starkt i ett motiv kunde hon ofta utföra det i två-tre variationer. Borgholm hade på 1920-talet ett badställe med lantlig karaktär som i folkmun kallades för ”Kobadet” och det är där som Vera Nilsson finner sitt motiv. Vid den här tiden hade hon ännu inte arbetat så mycket med det öländska landskapet, som hon senare skulle komma att återkomma till om och om igen. Landskapet är här underordnat de monumentala kvinnorna.
Centralt i målningen ser vi den muskulösa ryggtavlan av en kvinna som sitter på en sten på stranden och borstar sitt långa hår, endast iförd ett badlakan svept kring höfterna. I förgrunden är en annan kvinna avbildad framifrån i halvfigur, även hon med hårborsten i handen. Kvinnornas kroppar är monumentala till sin karaktär. Allt är insvept i ett mjukt skimmer av rosa, gult, violett och gråviolett där två svaga horisontella linjer delar in bakgrunden i strand, hav och himmel. En ö skymtar till höger vid horisontlinjen och i den vänstra kanten kastar en spetsig sten sin skugga i vattnet och ger samtidigt associationer till en fartygsstäv som tornar upp sig, vilket tillsammans med de oproportionerligt små buskarna i högra nedre hörnet bidrar till att ge målningen en mycket speciell karaktär. Himlens molnformationer understryker känslan av oro i bilden, trots det till synes stilla havet och kvinnornas lugna, vardagliga sysslor.
Inte förrän fyrtio år senare kom Vera Nilsson att återvända till motivet med badande kvinnor på stranden, då i altartavlan i Nacksta kyrka i Sundsvall där hon tecknat en serie bilder av kvinnor och barn på stranden.