Philip von Schantz

Trots sin iver att befinna sig långt före den etablerade smakens regelsystem har modernisterna använt sig av stillebenet som ett av sina centrala motiv. De sökte finna "själva bilden" och undvek det berättande och ikonografiska, många valde också att inte avbilda tingen exakt utan använde dem som byggdelar i sina experimentella kompositioner. Philip von Schantz gick emot denna förhärskande moderna tanke och kom istället att återblicka mot den äldre traditionen där en skarp realism var det primära. Hans måleri gränsar emellanåt till ren illusionism, i konstvärlden benämnt som trompe-l’oeil. Med saklig framtoning och kristallklar realism skapar von Schantz ett häpnadsväckande och fascinerande måleri som med sina rötter i historien attraherar publiken. Det började med motiv av gamla gistna fönster med spetsgardiner där man kan ana sommarvindens ljumma bris, träplankor med ådringar, björkstammar som upplevs som avfotograferade och stora trälårar fyllda av frukt och grönsaker. Otroligt skickligt målat, väl jämförbart med många av de gamla mästarnas ”Nature morte” från 1600-talet som hos den spanske Luis Melendéz eller den flamländske Osias Beert för att nämna några.

Allmänheten fann von Schantz stilleben oemotståndliga och naturtrogna. Igenkännandet av vita plåtskålar, trälårar med tryckta bokstäver eller enkla redskap som grepar, spadar och rostiga hinkar signalerade trygghet och kopplades till den egna uppväxten och historien. Minutiöst målar han tålmodigt med en övertygelse om att sanningen är just det exakta avbildandet. I mitten på 1970-talet kom så det stora genombrottet med bärmotiven, skopor, hinkar och ämbar till bredden överfyllda av olika bär. Dessa bärmotiv innebar en sådan succé att vid Galleri Aronowitsch vernissage för hans konst delades kölappar ut till besökarna som otåligt väntade på trottoaren, därefter fick de i tur och ordning möjlighet att köpa hans verk.

För Philip von Schantz var Gåsvik vid Väddö kanal en viktig inspirationskälla där han och hustrun Britta tillbringade sina somrar från 1953 och var han kom att bygga sig en ateljé vilken han flyttade in i 1988. På Gåsvik fanns naturen närvarande med allt vad den erbjöd, primörer, frukt och bär. Här utvecklade han nya motiv för sina bilder, landskap vid kanalen med inslag av krukor och pokaler som skapade raffinerade synvillor för betraktaren.