Dan Wolgers

Liljevalchs bänkar, vackra förstås, men rätt anonyma, har sedan 1992 något oväntat blivit konsthallens mest kända föremål genom Dan Wolgers medverkan i grupputställningen "Se Människan" (1992–1993). Hans "bänkstöld" fick stort utrymme i medierna och debattens vågor gick höga. Händelsen blev en brytpunkt inom såväl den svenska konsthistorien som Wolgers konstnärskap. Verket utfördes i Fluxus-rörelsens anda och skapade en diskussion kring den klassiska frågan ”Vad är konst?” hos både allmänhet och kritiker samtidigt som Dan Wolgers fick sitt stora genombrott.

Bortförandet av två av konsthallens bänkar var en konstpolitisk handling, där Dan Wolgers protesterade mot konstnärers i allmänhet låga utställningsarvode. Istället för att bidra med något verk till konsthallen tog han istället bänkarna för att inte gå med ekonomisk förlust vid sin medverkan i utställningen vilket Wolgers menar att konstnärer oftast gör. I en intervju i tidningen Bon från 2001 så berättar Wolgers följande:
"Då tänkte jag att istället för att gnöla så gör jag någonting åt det. Det är inte riktigt min stil att ringa upp kommunalpolitiker och skriva insändare- jag kan inte och jag vill inte sådant och jag är inte en person som vill ha rättvisa på det sättet, den finns liksom inte på det sättet. Jag tänkte att 'om de på Liljevalchs blir nöjda för att jag är med då får jag väl se till själv att jag blir nöjd då, ekonomiskt. Så jag tar väl någonting och säljer det, det är väl inte mer med det, så blir alla nöjda och glada', poetiskt sett. Jag gick till Liljevalchs och tittade efter någonting som jag skulle kunna ta där ifrån och sälja på auktion. För jag ville att det skulle ske öppet och ville inte smyga med det. Men jag ville använda någonting som inte orsakade någon verklig skada, för avsikten var inte att förnedra konsthallen. Det fanns ju mycket annat som man hade kunnat ta i stället för bänkarna men som hade varit för nedrigt. Bänkarna fanns det många av – tio stycken. De var relativt nygjorda – sju år gamla eller något sådant – det hade jag tagit reda på. Jag tyckte att de var symboliskt sett bra att korpa.
Och då gjorde jag det med hjälp av den dåvarande intendenten där Philippe Legros, som naturligtvis inte hade en aning om vad jag skulle göra med dem. Han hjälpte mig att bära ut dem till bilen. Sedan körde jag dem till ateljén och snyggade till dem, tvättade av dem och tog bort alla tuggummin - för de blir ju ganska äckliga så där i offentlig miljö. Sedan körde jag dem till Stockholms Auktionsverk, det jag tyckte var det mest uppriktiga att göra.
Jag skulle kunna ha sålt dem privat men det tyckte jag var osportsligt. Jag tänkte att 'vi ser vad som händer om jag har dem här, det kanske är någon som känner igen dem så får vi väl se vad det kommer leda till'."
För att göra en lång historia kort – Dan Wolgers lät sälja bänkarna på Stockholms Auktionsverk vilka köptes av en frisersalong i Stockholm. Han polisanmäldes senare av två privatpersoner, fick villkorlig dom och 60 dagsböter men sålde dokumentet med delgivningen oöppnat till sin gallerist i Norge. Det är just detta mytomspunna brev som nu säljs på Bukowskis. Ett unikt och kulturbärande objekt!

För den blygsamma summa som Wolgers fick ut från bänkauktionen köpte han en fax till sin ateljé. Wolgers hade noga tänkt ut vad pengarna skulle användas till, de skulle inte slösas bort på diverse nöjen utan vara en både praktisk och ekonomisk investering i hans konstnärliga verksamhet. För tidningen Bon berättar Wolgers att han fortfarande har kvittot för faxen kvar och hur märkligt det var att faxväxeln han tittat ut före försäljningen faktiskt kostade på öret lika mycket som han sedan tjänade när bänkarna såldes. Ett konstigt sammanträffande eller rentutav ett tecken från ovan?!
Trots allt så fanns Dan Wolgers "stulna bänkar" till slut med på utställningen "Se människan" där de drog stor publik. Och frisersalongen erbjöd så småningom konsthallen att köpa tillbaka bänkarna.