Ernst Billgren

"In a time when there is nothing sensible to say, we need an art that shuts up.” Så skriver Ernst Billgren i boken Sucker and Housecalls (2000). Många av Billgrens interiörmålningar talar stumt till betraktaren. Detta trots att interiörerna är fullt möblerade med stolar, bord, gardiner, mattor och konsthantverk. I den svit om stora interiörmålningar som Ernst Billgren målade 1999, där "Första speglingen" ingår, lyser människan med sin frånvaro. Spåren av henne är ändå tydliga i rummen som med omsorg är inredda i olika stilar, vare sig det handlar om palatsinteriören eller den borgerliga våningen i stan. Ernst Billgren ger inte betraktaren ett tydligt budskap eller en distinkt tanke med målningarna utan snarare serverar han oss redskap för att granska våra egna uppfattningar och förutfattade meningar. Inför dessa bilder slås man som betraktare av att mötet med bilden blir ett möte med tankar och associationer. "Första speglingen" ger oss ett fönster in i en sal i ett slott eller en herrgård med inredning i en påkostad empirestil. Ramens bronsförgyllda appliquer knyter an till inredningen i målningen. Ramen är en integrerad del av verket samtidigt som den har den konventionella inramande funktionen. Liksom en ram omgärdar en målning kan den omsluta ett fönster eller en spegel. Det vi känner inför den eleganta miljön kanske avslöjar mer om oss själva än vad det berättar om Ernst Billgren som konstnär.