Philip von Schantz

Stillebenmåleriet har djupa rötter i en historisk tradition. Modernisterna har använt sig av stillebenet, trots sin iver att befinna sig långt före den etablerade smakens regelsystem, som ett av sina centrala motiv under hela 1900-talet. En trolig förklaring torde vara att stillebenet återger orörliga ting som kan undersökas under en längre tid. Modernisterna sökte finna ”själva bilden” och undvek det berättande och ikonografiska, många valde också att inte avbilda tingen exakt utan fokuserade på att använda dem i sitt måleri för att ge dem en realistisk betydelse. Philip von Schantz gick emot denna förhärskande moderna tanke och kom att återblicka mot den äldre traditionen, där en skarp realism var det viktiga. Hans måleri gränsar emellanåt till ren illusionism, i konstvärlden benämnt som trompe-l’oeil. Med saklig framtoning och kristallklar realism skapar von Schantz från 1970-talet och framåt ett häpnadsväckande och fascinerande måleri som med sina rötter i historien attraherar publiken. Det började med motiv av gamla gistna fönster med spetsgardiner där man kan känna sommarvindens ljumma bris, träplankor med ådring och björkstammar som upplevs som avfotograferade och stora trälårar med frukt och grönsaker. Hans teknik tål att jämföra med många av de gamla mästarnas ”Nature morte” från 1600-talet, den spanske Luis Melendéz, den flamländske Osias Beert för att nämna några. För Philip von Schantz var ”Gåsvik” nyckeln till konstnärskapet, en liten by i Roslagen där hans föräldrar köpt ett skepparboställe på 1940-talet och dit han och hustrun Britta kom att tillbringa sina somrar från 1953 och sedan byggde sig en året runt ateljé. I Gåsvik var han nära verkligheten, där fanns alla baljor, krus, skopor och lådor. Där fanns naturen nära med allt vad den gav, primörer, frukt, bär.
Philip von Schantz studerade först måleri hos Otte Sköld och begav sig sedan till Paris för en kort utbildning hos André Lhôte. Mellan 1952 och 1958 studerade han på Konsthögskolan i Stockholm. Under 1970-talet blev han mycket populär bland allmänheten som fann hans stilleben oemotståndliga och naturtrogna. Han använde sig av enpunktsperspektivet där perspektivlinjerna löper parallellt och själva bilden breder ut sig över bildytan, skalan är också alltid 1:1, vilket bidrar till bildernas identitet och igenkännande upplevelse. Minutiöst målar han bär för bär, med tålamod och övertygelse om att sanningen är just det exakta avbildandet.
I stilleben med Höganäskrus och blåbär höjer han sig tekniskt sett och lyckas få fram en skimrande gammal väggyta, nästan rostig. Kärlet, Höganäskruset har precis den rätta glansen i det bruna stengodset som gjort dom så populära. Blåbären är förstås höjdpunkten, mörkt duvblå och läckra kikar de upp och bara vetskapen om att hela kruset måste vara fyllt skapar en överväldigande känsla av habegär!