"Vadstena-madonna"
Signed Ola Billgen and dated -89 on verso. Canvas 154 x 123 cm.
Galleri Göran Engström, Stockholm.
Östergötlands Länsmuseum, Linköping, "Ola Billgren - Landskap med torn. Arbeten 1983 - 1993", 23 september - 6 november 1994.
Utställningen gick vidare till Bohusläns Museum, Uddevalla, 10 december 1994 - 15 januari 1995, Bildmuseet, Umeå, 22 januari - 26 februari 1995, Jönköpings Läns Museum, Jönköping, 8 april - 21 maj 1995.
Uppsala Konstmuseum, "Unga damer, Äldre herrar" 12 maj - 26 augusti 2001.
Ola Billgren, "Landskap med torn. Arbeten 1983 - 1993", 1994, avbildad helsida sid 19.
Gunnel Mörkfors och Anne Olsson (red), "Kyrka i bruk", 1996, avbildad helsida sid 168.
Emelie Karlsmo, Jakob Lindblad och Henrik Widmark (red), "Det kyrkliga kulturarven", 2014, avbildad helsida sid 204.
Douglas Feuk och Anne Ring Petersen, "Ola Billgren. Måleri - Paintings", 2000, avbildad helsida sid 221.
Sverige kristnades sent och motvilligt. Vår avlägsna belägenhet och vilda fantasieggande fjäll och skogar höll asasagorna seglivade. Men tiden har sin gång och berättelsen om den obefläckade och gränslöst kärleksfulla modern som fostrade guds son från det han ännu var ett hjälplöst spädbarn till dess att hon fick hålla den vuxne mannens döda och svårt sargade kropp i famnen ersatte all hednatro. En av dem som verkligen gjorde kristendomen svensk var en av vår historias märkvärdigaste berättare: Birgitta Birgersdotter, senare den Heliga Birgitta och grundare av birgittinorden. Byggnationen av klostret i Vadstena inleddes cirka 1370 efter noggranna instruktioner. Reformation, urbanisering och den avtagande religiositeten till trots äger byggnaderna och dess inventarier en sällsamt laddad magi.
Den typen av svärmiskhet och sensibilitet var Ola Billgren exceptionellt mottaglig för och att han valt den flandriska trämadonnan som motiv då han såg henne är inte överraskande. På hans målning från 1989 framträder hon som en vision och den bevarade färggrannheten och de älskliga dragen är ersatta med en mer oroad blick och hon tycks ha lånat drag från den lidande Kristus. Helt säkert måste Billgren ha målat ur minnet, vilket gjorde upplevelsen starkare och avbildningens riktighet ovidkommande: Barnet vilar på ”fel” arm. Bia Mankell har träffande beskrivit målningen så här:
”Likt en fotografisk framkallning växer bilden fram och blir alltmer påtaglig för betraktaren, som om madonnan funnits i stenen och det endast är med hjälp av betraktarens bild som hon synliggörs. Detta medför en upplevelse av henne som om hon oscillerar mellan materia och icke-materia, likt en transcendental gestalt. Genom att konstnären arbetet med målningens sinnliga yta accentueras upplevelsen. Det är ett torrt måleri som framställs och färgen nästan reser sig från dukens yta. Madonnagestalten tycks därigenom sväva i ett bildrum mellan dukens färggrund och färgytskikt och som i en hägring dansar blå och röda färgstoff framför mellanrumsgestalten, madonnan. Det är Marias färger – himlens och kärlekens, det andliga och det mänskliga livets färger. Billgrens konstnärliga gestaltning av motivet som varandes både djupt in i målningens grund och i dess yta, möjliggör frågeställningar om madonnagestaltens existens. Är hon en hägring, en drömbild eller en skugga i människans landskap?"
Ola Billgren (1940 – 2001) är en av våra mest gåtfulla och utmanande målare. Han är även en av de mest beundrade. Billgren blev under sin tid den svenska konstnär som först och tydligast formulerade relationen mellan konst som språk och verkligheten. Han har kallats både teoretiker och sensualist och förmådde i sina verk fånga det historiska och det samtida i en och samma bild. Billgrens målningar karaktäriseras av både dubbelhet och mångtydighet, såväl i uttryck som i innehåll och den drömska närvaron är omisskännlig, alltifrån 1960-talets fotorealistiska verk till det sena måleriets romantiska anslag. Billgren var självlärd, men trots det behärskade han fascinerande måleritekniker som förde honom mellan det abstrakta, det fotorealistiska och det abstraherande optiskt hallucinatoriska. ”Vadstena-madonna” utgör en juvel i det sistnämnda bildskapandet.
Bia Mankells artikel ”Madonnabilder i tre samtidskonstnärers verk”, ingår i skriften Emelie Karlsmo, Jakob Lindblad och Henrik Widmark (red), ”Det kyrkliga kulturarven”, 2014, sid 201 – 212.