André Kertész

André Kertész (1894–1985) har inte för inte fått epitetet ”den moderna fotografins fader”. Hans estetik är så självklar att den är historielös, som om den funnits sedan fotografins första staplande steg togs. Hans fotografier är självklara och ofrånkomliga, sammansatta och nyskapande. Och han behärskade det mesta, från gatubilder och konstnärsporträtt till surrealistiska iscensättningar och vidunderliga stilleben.
André Kertész ses i dag som en viktig vägvisare för flera fotografgenerationer och som en av dokumentärfotografins främsta. Henri Cartier-Bresson konstaterade en gång att ”vi har alla åtskilligt att tacka Kertész för”.

Fotografernas fotograf växte upp i Budapest där han studerade ekonomi och började arbeta på en bank samtidigt som han ägnade sig åt sin stora hobby – fotografi. Tjugo år gammal kallades han under fanorna för att kämpa för det rämnande kejsardömet Österrike-Ungern. Efter bara någon månad vid fronten sårades han och var en tid i det närmaste förlamad. Efter år som konvalescent i bland annat Albanien och Rumänien flyttade han 1925 till Paris för att bli fotograf på heltid. Där kom han att ingå i de internationella artistkotterierna i Montparnasse och hans fotokonst uppmärksammades för att den visade på något nytt, en allians mellan poesi och fotografi ”där fantasin är verklighetens tvillingsyster”. Han hittade ett sätt att smyga sig på det välkända och alldagliga och utvinna valörer som bara han såg.

1936 flyttade André Kertész från Paris till New York, samma år som en annan ungrare, Robert Capa övergav den franska huvudstaden för att dokumentera spanska inbördeskriget. Kertész flydde nazismen men fick som ungersk medborgare problem i sitt nya hemland – Ungern var ju allierad med Tyskland – och efter Pearl Harbor betraktades Amdré Kertész som ”alien” och var en tid förbjuden att fotografera.
På sextiotalet ”återupptäcktes” han och blev hedersmedlem i Magnum, världens mest ansedda fotografgrupp. Men trots att hans fotokonst uppmärksammades stort kantades hans sista USA-år av besvikelse och bitterhet. Orsaken är nog enkel, han var för tidig med sin i dag av nära nog alla hyllade fotografi.
Per Lindström