Anders Widoff
"Interiör, New York"
Signed Widoff. Executed in 1989. Diptych. Canvas 200 x 52 cm each.
Alkuperä - Provenienssi
Galleri Nordanstad-Skarstedt, Stockholm.
Näyttelyt
Galleri Nordanstad-Skarstedt, Stockholm, "Anders Widoff", 1989.
Kirjallisuus
Wiener Secession, "Anders Widoff", 1991, exhibition catalogue with text by Gertrud Sandquist, illustrated.
Muut tiedot
DAMMETS OCH SKUGGORNAS OLIDLIGA SKÖNHET
Inför Piet Mondrians monumentala självsäkerhet känner sig nog vem som helst futtig och full av tvivel och tillkortakommanden. Verk av högmodernismens furste är inte en plats för skuggor eller färger som råkar ha transkoloristisk läggning eller är född med en nyans av gråhet. Räta linjer, och grundfärgerna gult, rött och blått tittar rakt fram utan att snegla eller slå ner blicken.
”Interiör, New York” målade Anders Widoff utifrån ett svartvitt fotografi från Mondrians ateljé i New York. Själv befann han sig mitt i småbarnsåren och det är lätt att föreställa sig hur han kunde ha lekt med tanken på den upphöjda tysta miljön. Beslutsamt isolerad från världsliga saker. Men i denna tystnad händer det saker. Tvärsäkerheten förbyts mot något helt annat. Det fullkomliga är ofärdigt, de tutande signalfärgerna genomskådas av Widoff och nu får färgerna tona ner och förenas (rött-blått-gult) till mildaste mörkbrunt och renheten visade sig vara endast en chimär: Skuggor blandas med smutsfläckar och luften skimras av damm. Verkligheten kommer alltid att segra över storvulna utopier.
Verkligheten kommer alltid att segra över storvulna utopier.
Några år senare gjorde Anders Widoff sin egen ”Mondrian” från mönstret av en rutig vaxduk.
Så här säger Anders Widoff om ”Interiör, New York”:
Varje tid har sitt ljus och sina överenskommelser; sin konsensus - och därmed också sitt kollektiva avståndstagande. Du vet, vad som gäller eller inte gäller. Den övertygelsen kastar därmed en skugga över andra idéer, begrepp, ting - och människor - som då lämnas närmast osedda. Plötsligt bortglömda. Ogiltiga.
Mondrian kom att intressera mig, mycket därför att han just tycktes så ÖVERTYGAD. Inte bara hans konst, utan också mycket av hans privatliv, liksom hans ateljé, kom att präglas av denna övertygelse. Vad gör en människa så konsekvent? Och vad måste man tränga undan för att nå denna (inbillade?) konsekvens och absoluta tilltro?