Otto G Carlsund

Otto G. Carlsund blev under 1920-talet en av postkubismens främsta konstnärer, inte blott i Sverige utan även i Paris, där han tillhörde de ledande inom avantgardet. Efter studier i Dresden och Kristiania (Oslo) kom han till Paris i januari 1924, där han sökte upp den beundrade modernistpionjären Gösta Adrian-Nilsson (GAN), som vid den tiden bodde i samma hus i Montparnasse som den store franske kubisten Fernand Léger och introducerade Carlsund hos Léger. I gatuplanet hade Léger sin berömda friskola Académie Moderne, där Carlsund blev elev under vårterminen 1924. Carlsund var till hälften fransman och kunde genom sin tvåspråkighet tolka mäster Légers undervisning för sina skandinaviska kamrater i målarskolan. Bland dessa fanns Waldemar Lorentzon och Erik Olson från Halmstad och Francisca Clausen från Danmark. Redan hösten 1924 ställde Léger ut tillsammans med dessa ”stjärnelever” på Maison Watteau i Paris. Både genom sina språkkunskaper och den ingenjörsmässiga precisionen i sitt måleri vann Carlsund Légers stora gillande och avancerade snabbt till hans massier. Såväl Carlsund som Erik Olson och Clausen blev senare anförtrodda av Léger att förstora upp en del av dennes skisser till färdiga målningar, som mästaren sedan retuscherade och signerade. Dessa uppdrag honorerades av Léger och blev en icke oväsentlig inkomstkälla för de tre före detta eleverna.

Under en del av år 1926 bodde Carlsund hos sin franska mormor i Mayet d’École, en lantlig by nära staden Vichy, cirka 37 mil sydöst om Paris. Den friska lantluften bekom säkerligen den törstige svensk-franske konstnären väl och han utförde en mängd skisser och förlagor till utsmyckningen av en ny biograf i Montparnasse, som ritades av ingen mindre än arkitekten Le Corbusier (tyvärr blev biografen inte uppförd och Carlsunds målningar blev därför aldrig utförda i monumentalformat). Vid sidan av arbetet med biografprojektet skapade Carlsund andra målningar i samma format som biografmålningarna, bland andra den välkända målningen Stolen (Den kubistiska stolen), som Léger blev så imponerad av att han köpte den av Carlsund när den var ny och, många år senare (1954), skänkte till Nationalmuseum i Stockholm (numera i Moderna museets ägo).

I januari 1994 spårade jag hos en privatperson i en förstad till Paris upp två helt okända målningar av Carlsund från den lyckosamma perioden i Mayet d’École 1926 och publicerade dessa målningar i tidskriften Konstvärlden samma år. De hade samma format som biografmålningarna och var målade med ripolin och olja på träpannå med samma tekniska precision som dessa. Den ena av målningarna fick titeln On attend les invités (I väntan på gästerna) efter ett textband i målningen, den andra döpte jag till Komposition med musikinstrument. Båda målningarna visades för första gången någonsin på en utställning i Mjellby konstmuseum i Halmstad 1994 och tre år senare på Carlsunds 100-årsutställning i Skövde och Lund 1997-98. On attend les invités inköptes därefter av Moderna museet i Stockholm.

Det nu aktuella collaget är sannolikt en förlaga till målningen Komposition med musikinstrument och bör vara utfört samma år, alltså 1926. Det är högst ovanligt att Carlsund har gjort en skiss i form av ett collage, men collaget är utfört med samma enastående precision som allt han skapade under dessa konstnärligt så framgångsrika år. Det består av utklippta tunna pappskivor i fem olika färger, som är klistrade på en gråbrun pappskiva, så att collaget har fått en svag reliefkaraktär. Reliefkaraktären understryks av att den vita, kistliknande formen med sina tre svarta strängar (”musikinstrumentet”) ackompanjeras av svarta skuggliknande former, den ena ett vertikalt plan och den andra en rundad form, så att instrumentet tycks sväva ovanför de bakomliggande formerna i svart, ljusblått och brunt.

I målningen "Komposition med musikinstrument" har Carlsund både modifierat formerna och den diskreta färgskalan på ett intressant och spännande vis. Carlsund har förskjutit färgerna mot en mörkare skala och koncentrerat kompositionen mot målningens mitt genom att han förvandlat den tudelade bruna formen i collaget till en rent vertikal form, också den tudelad. Den gråbruna bottenfärgen i collaget har blivit helt vit i målningen, och det vita instrumentet har fått en gråaktig ton. De tre svarta strängarna i collaget har blivit vita i målningen, där de kastar ”skuggor” i resonansbotten och därmed förstärker djupet i bilden. En jämförelse mellan collaget och målningen visar att collaget har en något mera dynamisk komposition samt att Carlsund har stämt färgerna i en ljusare färgskala i detta. Släktskapet mellan collaget och målningen med samma titel är ovedersägligt, men genom de subtila förskjutningarna har Carlsund skapat ett intressant spänningsförhållande mellan den för honom ovanliga collagetekniken och målningen.

Carlsunds fortsatta utveckling under 1920-talets senare del gick mot en allt större abstraktion, som utmynnade i ett rent plangeometriskt måleri. I april 1930 publicerade han tillsammans med fyra kolleger i Paris, bland dem Theo van Doesburg, ett manifest för den nybildade gruppen Art Concret. Det var första gången som termen ”konkret konst” användes i stället för ”abstrakt konst”. Art Concret kallades också den internationella utställning av postkubistisk konst, som Carlsund på kort tid sammanställde till Stockholmsutställningen 1930 och som kom att bli något av en vattendelare i modern svensk konsthistoria.

Jan Torsten Ahlstrand