Leander Engström

Genom världskrigets mångåriga spärrlinjer hade en hel generation av skapande konstnärer utestängts från möjligheten att se på världen och fortsätta sina studier i friare förhållanden än hemma. När gränserna väl öppnades hörde Leander Engström till de konstnärer, vilka genast tog den chansen. Siktet var inställt på Italien och här kom Leander Engström att förälska sig i det italienska landskapet och städer som Florens vars stränga, medeltida stadsbild, rika omgivningar och hopande konstskatter gjorde ett djupt intryck på Engström. Resan gjorde ett så betydande påverkan på Engström att han till nyåret 1921 bestämde sig för att tillsammans med sin familj flytta till Florens och slog sig efter en kort tid ner i närliggande Settignano, en liten medeltida stad. I Settignano hyrde familjen ett mindre hus, inklämt i stadens myller av trappor och irrgångar. Vilket tydligt speglar sig i auktionens målning ”Grannarnas hus” med sin idylliska stadsbild med hemmafruar som syr. Målad i klarhetens tecken, med starka kontraster och en solvarm färgskala.
I och med flytten till Italien kom Leander Engströms måleri att förändras och utvecklas. Familjen Engström umgicks flitigt med konstnärsvännen Arvid Fougstedt och hans familj, även de bosatta på den italienska landsbygden. Engström influerades av Fougstedts måleri och utvecklade ett allt mer detaljrikt måleri som så småningom skulle resultera i den nya sakligheten. Huvudsakligen koncentrerades motiven till det italienska landskapet i kombination med porträtt.
Åke Fant beskriver Engströms måleri under Italienvistelsen i boken Leander Engström från 1986: "Leander Engströms italienska måleri är strängt geometriskt uppbyggt. Arkitektoniska element i hans målningar är starkt stiliserade och landskapets böjda linjer är underordnade helhetskompositionen. Därigenom får de en ytmässig karaktär som understryks av färgernas ytmässiga plan. Blått är inte längre ensamt dominerande. Gröna, ockra och röda klanger i rena fält spelar en minst lika stor roll. De stiliserade figurerna är underordnade kompositionens helhet. Genom dessa komponenter uppstår en monumental verkan i bilderna."
I september månad 1921 återvände Engström till Sverige för att stå som intendent för Liljevalchs höstsalong, tillsammans med verk av Hans Johansson Norsbo och Arvid Fougstedt. En av målningarna Engström valde att visa under nämnda utställning var just ”Grannarnas Hus”. Engströms målningar fick sorgligt nog utstå hårdast kritik från pressen, dock fanns där någon enstaka som förstod och, åtminstone delvis, uppskattade Engströms måleri, bland dessa Tor Hedberg som i Dagens Nyheter förklarade Engströms måleri med följande ord den 12 oktober:
"Det är Italien sett i en glasklar luft, man vore nästan frestad säga i ett lufttomt rum. Allt står hårt, fast och klart, strängt avgränsat med sina lokalfärger oförmedlade bredvid varandra, inga lufttoner, intet ljusdunkel. Insmickrande är det sannerligen icke, knappast vackert, men imponerande och intresseväckande genom den järnhårda konsekvens varmed det genomförts. Det torde dock få betraktas som en övergående fas i konstnärens produktion - ett experiment, vars hållbarhet konstnären velat pröva genom att spänna det till bristningsgränsen."
Denna bitter-ljuva recension visar på hur svårt det var för Leander Engström att erkännas under sin egen tid.
Senhösten 1921 får Leander Engström ett uppdrag att dekorera en vägg i Stadshuset, med
G. Zätterström som drivande uppdragsgivare, senare en mecenat till Engström. Med pengarna kunde Engström återvända på ytterligare en resa till sitt älskade Italien och det toskanska landskapet. Idag räknas Leander Engström till en av våra viktigaste och främsta modernister, vars konstnärskap flitigt hyllas och framhävs.