Ola Billgren

I Billgrens målning, ”Parklandskap II”, sammanförs två viktiga delar av hans konstnärskap; fotorealismen från 1960-talet och fascinationen för ljuset och den röda färgen som var så stark under 90-talet. Stänk av rött började dyka upp i Billgrens målningar under den senare halvan av 1980-talet, bland annat i ”Historia”, 1986, och ”Trettio år i Lund”, 1989, senare tog intresset för den karmosinröda färgen fart och 1980-talets helvita målningar ersattes av en hel svit av flammande röda dukar. Billgren menade att det röda pigmentet besatt en mångsidighet som andra färger ofta saknade, det kunde uttrycka både liv och värme men också aggressivitet.
I de röda målningarna använde sig Billgren av fotografiet på ett nytt sätt. Den fotografiska bilden fungerade som förlaga, först noggrant avmålad med pensel, rött i rött, och därnäst skrapades motivet bort med en metallrakel. Tekniken erinrar om den fotografiska framkallningens utdragenhet och resultatet blir motsägelsefullt, den fotografiska bilden kommunicerar inte direkt till betraktaren utan finns i fjärran på gränsen till det synliga. Bakom färgslöjorna som rakeln lämnar efter sig skymtar man ofta ett motiv med intima eller romantiska övertoner, en interiör, ett café, eller som i katalognumrets stora målning – parkens grönskande trädkronor. Här har motivet dragits till abstraktionens gräns och fokus har flyttats från målningens djup och det bakomliggande motivet fram till, den i det närmaste monokroma, ytan.
Så här beskrev Ola Billgren 1992 själv sitt förhållande till det fotografiska mediet men också till naturen som motivkrets:
”Min fascination inför parker och stadsplanteringar och mitt behov av att låta dem figurera i mitt måleri fick mig alltså länge att undra. Men någon gång på 80-talet, då jag arbetade mycket med collageformen, fick jag oväntad hjälp när jag alltmer började intressera mig för mode- och reklamfotografier och upphörde att inta en arrogant och distanserad attityd till dessa företeelser. Eller mer exakt. Jag upphörde att ha ett kritiskt förhållningssätt till dem och började istället arbeta med att införliva värdet ”Photogénique” med värdet ”målerisk”. Det slog mig att mitt intresse för parker kunde vara ett tecken på ett icke-måleriskt anlag; som motiv kunde parken mycket väl ställas i paritet med en fotomodell, alltså ett objekt som utmärks av sin fotogenitet, det vill säga sin mottaglighet för det förskönande hos vissa substanser och sin förmåga att helt och hållet uppgå i en ikonisk idealgestalt. I båda fallen är ljuset eller klärobskyren den avgörande mediatören - och det är slående att parken aldrig riktigt har varit något för målare medan den alltid har älskats av fotografer.”