"Kuivaniemi", 1992
Signed Esko Männikkö and dated 2002 and numbered 10/20 on verso. C-print 50.4 x 61 cm including original frame.
Galerie Cent8, Paris, acquired in the early 2000's.
Brigitte Kölle (ed), "Esko Männikkö", 1996, illustrated full page p. 121.
Esko Männikkö, "Naarashauki - The Female Pike", 2000, illustrated p. 78.
ESKO MÄNNIKKÖ
Den finska fotografen Esko Männikkö kom att få internationell betydelse i mitten av 1990-talet med sin serie av foton som visar ungkarlar i de norra delarna av Finland. Bilderna kan beskrivas med ord som intimitet, värdighet och humor, trots den tillsynes svåra misär som upplevts på dessa platser. Även i hans senare bilder, från bland annat Mexiko, skildras miljöer och kulturer i samhällets utkant.
Männikkös fotografiska verk visar på många sätt en stor samhörighet med måleriet. Hans motiv inkluderar jaktscener, stilleben och porträtt vilket leder tankarna till 1600-talets skickliga holländska konstnärer. I deras magnifika Vanitas-stilleben påminde vissna blommor, insekter och ruttnande frukt om livets förgänglighet. Istället för dåtidens överdådiga blomsterarrangemang och silverbägare så avbildar Esko Männikös stilleben ett vardagligt köksbord 300 år senare, resterna av en måltid där askfatet och dess cigarettfimpar har bytt plats med holländarnas grinande dödskallar.
Männikkös dokumentära bilder skildrar ett liv i de finska obygderna, en miljö där fiske, jakt och renskötsel är ett naturligt inslag. Även de holländska målarnas stilleben var ofta knutna till fiske och jakt. Faktum är att fisken är en av de äldsta bildsymbolerna, den är en tidig kristlig symbol men också ett viktigt element i den finska mytologin. Sambandet till måleriet betonas ytterligare av Männikkös val av ramar. Han väljer själv ut ramarna till alla sina fotografier. I tidigare serier använde han sig av slitna och trasiga ramar som han köpt på loppis eller hittat, medan han i de senare sviterna själv har skapat dem, då mer mörktonade och med starkare prägel.
Även i interiörbilderna gör val av motiv, utsnitt och komposition att de starkt påminner om klassiskt genremåleri. Det går att finna flera likheter med till exempel Anders Zorns idealiserande målningar av stuginteriörer i Dalarna. Precis som i sekelskiftets genremåleri så försöker Männikkö skildra allmogens vardagliga bestyr. Zorns yppiga dalkullor har dock bytts ut mot karlar iförda arbetskläder.
Det är långt mellan gårdarna i Männikkös fotografier men det verkar också vara långt till inredningsbutiken. Tiden har stått stilla i ungkarlarnas hem. Snickarboden och förrådet samsas med sovrummet, möblerna är slitna och porslinet har fått riktig patina. I porträtten betraktar männen oss med allvarlig blick, även här fångas känslan av ”Memento Mori” (minns döden), för det är väl så, att tiden är på väg att rinna ut för en kultur och ett levnadssätt som den här?
Esko Männikkö finns representerad i samlingarna hos bland annat Fondation Cartier, Paris, The Museum of Contemporary Art i Helsingfors, Moderna Museet och Museum of Contemporary Art, Los Angeles.