Karin Mamma Andersson

I mitten av nittiotalet var Karin Mamma Andersson en relativt nybakad konstnär, hon hade en liten ateljé och hon och sambon, konstnären Jockum Nordström, hade förmånen att klara sig hyfsat på sina inkomster, försörja sig och sina två barn. Som konstnärer verkade de båda ganska undanskymt, kanske skulle man kunna säga skyddat, från Det Stora Konstsamtalet, som på den tiden mest handlade om postmodern teori. Kritikerna ägnade sig mest av allt åt att belysa de konstnärer som arbetade idébaserat, problematiserande gentemot synen på konst som obundet från värderingar och hierarkiska system vilande på västerländskt tankegods. Dokumenterande video, installationer, performance fick störst utrymme och måleriet ansågs hopplöst förlegat och i princip på utdöende. Denna kyliga inställning till måleri bekymrade inte Karin Mamma Andersson särskilt mycket. Måleriet var hennes medium och dess möjligheter upplevde hon som oändliga. Hennes gallerist hade inte adress i Stockholm utan i Västerås.

Tio år senare ser verkligheten för konsten helt annorlunda ut: Karin Mamma Anderssons gallerist har flyttat till Stockholm och är en av Sveriges mest framgångsrika och hon har knutits till två av världens mest prestigefulla gallerier i New York och London. Denna anekdot säger både en hel del om vilket sprängstoff som kan dölja sig i skuggan av de mest övertygade offentliga samtalen. Men det är självklart också en historia om ett ofattbart rikt och fruktbart konstnärskap som Karin Mamma Anderssons. Idag är hennes ställning inom svensk konst inget annat än monumental.

Måleri är kanske världens äldsta uttrycksform och lånar sig till människors alla tankar om existens och skönhet. Verket Vi har så tråkigt tillsammans är en diptyk som räknas till ett av konstnärens viktigaste verk. Båda pannåerna avbildar två kvinnor som sitter lutade, nästan liggande, över ett skrivbord. Gestalterna är på defensiven, ansiktena mot väggen.

Det här berättar Karin Mamma Andersson själv om verket idag:

"Sommaren 2003 representerade jag Sverige på biennalen i Venedig. Jag hade året innan haft min första separatutställning i London. Nu, efter sommaren bad Stephen Friedman (min London-gallerist) mig att göra en målning helst två till en mässa, tror det var Miami. Jag var redan hårt pressad, då jag tackat ja till Berlin-biennalen som skulle vara tidig vår 2004.

Under press kan man bli väldigt kreativ eller feg och förlamad. Jag började med den högra bilden där den ena kvinnan bär en grön tröja, jag målade ganska tjockt, sen tog jag en exakt likadan pannå och tryckte den emot den första, la dem på golvet och gick över dem. Resultatet blev ett ganska dåligt tryck på den nya, sen fortsatte jag lite fram och tillbaka mellan de båda pannåerna. Man kan säga två flugor i en smäll.

Detta med att jag började trycka bilder emot varandra, är något jag fortfarande håller på med. Troligtvis var det inte första gången men faktiskt en av det första målningar där det spelar en sådan viktig roll.

Motivet är två uttråkade kvinnliga konstnärer, de arbetar med datakonst. Under den här tiden var det ganska vanligt. Ja alltså inte med bara kvinnor just, lika ofta män. Det lockade inte mig, jag tyckte bara det lät så tråkigt att klockorna stannade. Därav titeln som är komisk, tragikomisk, faktiskt väldigt viktig för målningarna.

Några månader senare visade jag i Berlin tre ganska stora verk, de var en sorts triptyk, men delades efter Biennalen. Det var Heimat Land, Nordic pavillon och Amateur."