Ragnar Sandberg

”Konsten skall vara avsiktslös och oemotståndlig inspiration. Man måste måla på samma sätt som fåglarna sjunga” (RS)
Ragnar Sandbergs måleri från åren 1935-1945 utgör höjdpunkten i konstnärens produktion och auktionens målning Måspredikan från 1938 är ett av de viktigaste verken från denna period. Stadens måsar är ett av Ragnar Sandbergs mest karakteristiska motiv och i auktionens målning leker han fram sin färgsprakande vision av en ”alldaglig företeelse på kajen” – så underhållande och icke-anekdotisk som bara Ragnar Sandberg kan vara i sitt måleri. Måspredikan är en lustfylld bild med Predikanten i blått som den centrala punkten. Runt honom cirkulerar måsarna i ett tillsynes fartfyllt, närmast kaotiskt flaxande men begrundar man målningen närmare erfar man en väl sammanhållen komposition; måsarna eller rättare sagt deras volymer modelleras till en gotisk strävbåge som bidrar till att lyfta hela bilden i en härlig uppåtsträvande rörelse. Det är ett utsökt växelspel mellan formerna som kan ses som både dekorativa accenter såväl som rumsskapande volymer.
Målningen är ett utmärkt exempel på Ragnar Sandbergs alldeles speciella kolorism. Färgnyanserna är ytterst raffinerade, den skarpa röda färgen i predikantens ansikte som stämmer mot den mer dämpade röda tonen i bakgrunden som slutligen övergår i den djupröd nästintill svartlila tonen i den antydda bryggan, målningens fundament. Ragnar Sandberg utgår så gott som alltid från färgerna gult, rött och blått och bygger ut dem i flerstämmiga valörer, notera särskilt vissa av måsarnas vingspetsar med en ton i ljust blått elegant står som kontrast till den mörkare stora måsen i bildens mitt. Bakgrunden skimrar i milda gula färgtoner med orangeröda inslag var kontemplativa drag drastiskt bryts av den svarta lilla båten. Detaljerna ligger i förgrunden – den milda, ljusa bakgrunden utgör den stilla fonden – båten rör sig horisontalt medan måsarna cirkulerar och armar sträcks vertikalt mot skyn – dessa kompostionsfinesser skapar en bild som är så full av liv och rörelse att den känns ögonblicklig och tidlös. Det är Ragnar Sandbergs ”hastiga blick-måleri”, när det är som bäst, det är måleriet där det ögat såg var det väsentliga – intrycket, illusionen var det bärande elementet.
”Det straffar sig alltid att inte oavbrutet söka befria ögat från känslans despotism och intellektets tyranni. Det är inte fönstret som avgör vilken gäst som är väntad” (RS)
Ragnar Sandberg söker i sitt måleri möjliggöra det oväntade, han vill åstadkomma en sinnenas oordning. Färgen är hans medium - han målar mörker med ljusa färger och vänder upp och ned på gängse färgkonventioner.
”Slängig vagabond från hamn och hav med doft av solig sälta men också från frän tång på sin palett” (Konstkritiker Gustaf Näsström om Ragnar Sandberg)
Att Ragnar Sandberg skulle bli ”stafflikonstnär” eller ”målare” var inte alls självklart. Han hade studerat på läroverk och även varit till sjöss en tid. Redan som mycket ung var han mycket intresserad av litteratur och filosofi, någonstans fanns även drömmen om att bli författare. RS kom till Valands konstskola vid 1920-talets början och studerade där några år utan att lämna några större avtryck. Det konstaterades emellertid vid en elevutställning 1925 att Ragnar Sandberg var den ende som ”vågade måla i ljus och i färg”. Enligt Tor Bjurström som vid tidpunkten undervisade på skolan hade Ragnar Sandberg en mycket stor talang som tecknare men konstaterade också att ”han inte såg Ragnar Sandberg som en framtida målare”. Efter sina konststudier tillbringade Ragnar Sandberg tid med att läsa och studera i hemmet – ett alldeles eget universitet utan kursplaner eller tentamina! Allra helst läste han Mäster Eckhart, den medeltida mystikern och filosofen eller den amerikanske skriftställaren Walt Whitman, till dessa återvände han ständigt i sina tankar och resonemang. Det var en Ragnar Sandbergs strategi, emedan de andra valandseleverna stretade på med sina penslar för att söka framgång gjorde Sandberg tvärtom. Han slutade måla och ägnade tankarna åt filosofi och litteratur vilket gav honom en annan plattform som utgångspunkt för sitt framtida måleri. Sommaren 1929 sammanstrålar RS av en tillfällighet med f d valandskamraten Ivan Ivarson som hyrde ett hus på Stenungsön under några sommarmånader. Ragnar Sandberg ”smittas” av kamratens arbetsiver. Han blir inspirerad och imponerad av vad han ser att Ivan Ivarson lärt och utvecklat under sin omfattande utlandsresa och sin vistelse hos konstnärsparet Kylberg. Kamratens absoluta känsla för att färgen kan uttrycka något unikt blir en sporre för Ragnar Sandberg att ånyo ta tag i måleriet.
I början av 30-talet flyttade Ragnar Sandberg således till Göteborg för att där försöka fullfölja en karriär som stafflikonstnär. Det var depressionsår men han fann sig trots allt väl tillrätta och skildrade sin omvärld i både text och bild med friska ögon. Han gjorde sin ”vardagsstad” äventyrlig. Han ”företog resor” till de olika stadsdelarna som om vore de andra världsdelar - Grönsakstorget förvandlades i hans ögon till en österländs bazar och den korta färjeturen från Lilla Bommen till Hisingen var definitiv ämne för ett ”resebrev”. Stadens ljud, ljus och fordon blev en inspirationskälla men även stadens djur var något som fångade konstnärens intresse; hundar, katter, duvor och inte minst måsar! Så småningom inkluderade han även människor i sin bildvärld - framför allt som staffagefigurer som passerar förbi i gatuvimlet – centrala motiv blir de först i konstnärens senare produktion. Andra inspirationskällor fann han i kontinentens måleri, vissa verk kunde han förstås studera i Konstmuseets samlingar men han var också en flitig gäst på Röhsska museets bibliotek som alltid hade ett digert utbud av aktuella konsttidskrifter, nyskrivna pamfletter och samtida konstlitteratur så det var lätt för honom att hålla sig à jour det geografiska läget till trots. Främst tilltalades han av de franska konstnärerna Pierre Bonnard och Fernand Légers måleri och han var även en stor beundrare av spanjorerna Francesco Borès och Joan Miró – den sistnämnde ligger nära Ragnar Sandbergs konstnärliga temperament – båda är okonventionella i sitt skapande av nya världar! Från de två sistnämnda kan man också ana att Ragnar Sandberg hämtat sitt sätt att hantera svart färg – den som ”sotas in i dukarna” under det senare 1930-talet.
Staden erbjöd dock inte direkt ett sjudande konstliv – stadens beskrivs av Bertil Sundborg i boken ”Göteborgskoloristerna” att ”…Göteborg hade ingen av den 1700-tals-air som trots allt dröjde kvar över Stockholm och konstnären var inte som där en pittoresk företeelse någon som sågs i ett förlåtande skimmer”. Konstnärerna i Göteborg var i stor utsträckning hänvisade till sig själva och ordnade med egna kamratutställningar för att över huvudtaget få möjlighet att visa sin konst, den mest kända är kanske den ambulerande konstsalongen ”Paletten” som RS var med och startade och detta röner vissa framgångar. År 1933 fick Ragnar Sandberg chansen att ställa ut på Galerie Moderne i Stockholm tillsammans med Ivan Ivarson. Konstnären tillika kritikern Otto G Carlsund skrev: ”Bägge konstnärerna tillhöra rasen ”kolorister” fallna efter Isakson-Kylberg. Deras bete har lidit brist på vitaminer, de verka undernärda men de kanske kunna ta upp sig. Lycka till! Talang finnes!

I sällskap av Ivan Ivarson och Evald Björnberg kunde Ragnar Sandberg år 1936 ställa ut på Konsthallen i Göteborg. Utställningen var ingen publikframgång - ”vredgade insändare” lär ha strömmat in till stadens tidningar men kritikerkåren var enig: måleriet var något alldeles särskilt och Göteborgs konstmuseum köpte för första gången in koloristernas verk. Det blev första stora steget mot ett riktigt erkännande. Något senare kom Ragnar Sandberg i kontakt med Christian Faerber, en judisk konsthandlare som hade kommit till Göteborg från ett oroligt Tyskland. Han kom att få stor betydelse för Ragnar Sandbergs fortsatta framgångar; strax innan krigsutbrottet 1939 ordnade Christian Faerber en utställning på med Ragnar Sandberg på Mathiesen Gallery i London och han introducerade även konstnären för Gösta Olson som förestod Svensk-Franska Galleriet. Det mötet blev ett lyckokast för båda och Ragnar Sandberg och samarbetet med den kände stockholmsgalleristen blev långvarigt. Motivet med måsar är något som ständigt återkommer i Ragnar Sandbergs måleri och kan sägas utgöra en hörnsten i hans konstnärliga bygge där 30-talets bilder utgör grunden. Efter genombrottet deltog Ragnar Sandberg i flera utställningar och han erbjöds 1947 en professur i teckning på Konsthögskolan i Stockholm vilket gjorde att kom att ägna mer sig åt undervisning än måleri. Då han under sent 1950-tal frånträtt sin tjänst återupptog han måleriet och ”människor och måsar” blev åter en bildidé som han omtolkade och utvecklade. Flera varianter av motivet finns, bland annat på Göteborgs konstmuseum och Moderna museet. Motivet ligger väldigt nära kärnan i Ragnars Sandbergs måleri – friheten som fåglarna symboliserar – friheten från det dogmatiska, det färdigtänkta, det schematiska. Han uttryckte själv att han vill vara ett medium för färgstoffets impulser. Måleriet är ett språk det intressanta är hur och inte vad!
Måspredikan är en fantastisk målning av en enastående spännande konstnär och vad Ragnar Sandberg själv lär ha sagt inför de stora mästarna summerar mer än väl vad man erfar inför hans bländande dukar:
”Så är det i regel med de fina målarna. Man glömmer de enskilda kvaliteterna för det andliga klimat som man plötsligt försätts i inför deras måleri” (RS om konst)