Isaac Grünewald

Första gången som Isaac Grünewald ställde ut den monumentala målningen "Den flygande holländaren" var på Konstnärsförbundets utställning 1916 på Liljevalchs Konsthall i Stockholm. Två år senare, 1918, återfinns den på den idag legendariska "Expressionistutställningen", också den på Liljevalchs, vid båda dessa tillfällen med titel ”Solnedgång”. Vid en jämförelse av fotografierna från de båda utställningarna finner man att målningen genomgått intressanta förändringar. Isaac har under de två åren omarbetat motivet, 1916 ser man en tillbakalutad yngling läsandes en bok i ett något diffust kustlandskap, 1918 har gestaltens eleganta kostym bytts ut mot en randig jacka och ett par byxor som slutar vid knäet, på klipporna i förgrunden har blommor och blad tillkommit och solen har fått ett annat utförande med starka strålar från en mörk solskiva. Ynglingens ansikte bär tydliga drag av Isaac själv, möjligen en något idealiserad bild.
Något som i stort sett är oförändrat är de runda klot som är utspridda över ytan. Bernhard Grünewald, barnbarn till konstnären och författare till den uppmärksammade boken ”Orientalen” (om Isaac och bilden av honom i svensk press 1909-1946), uppger att konstnären själv ska ha uttalat att motivet har sin uppkomst i en visuell idé om s k vädersolar, d v s de optiska fenomen i atmosfären som uppträder som färgstarka prickar på himlen. Välkänd är den sk ”Vädersolstavlan” i Storkyrkan i Stockholm, som avbildar en sådan händelse 1535. Vädersolarna uppträder på himlen som färgstarka prickar till höger om solen.
Kort efter ”Expressionistutställningen” fortsätter konstnären att omarbeta konstverket till vad vi ser idag. Publiken fick 1989 möjlighet att se ”Den flygande holländaren” på Liljevalchs omtalade separatutställning "Det sjungande trädet" som också gick vidare till Norrköpings konstmuseum och Borås museum. Målningens ”förvandling” är spännande och har också starka kopplingar till Isaacs situation i det svenska konstlivet. De sista förändringarna som sker är framförallt ynglingens överkropp som nu är naken, mer utlämnad, och ansiktet som inte längre är Isaacs utan mer ser ut som en mask med ”mesopotamska” anletsdrag. Isaac har helt sonika förändrat innehållet i målningen; från att skildra en elegant estradör eller dandy, till att avbilda den främlingsgestalt som han så ofta utpekades som i den samtida konstdebatten. En symbolisk fantasi, läckert färgsprakande framställt, men med ett djupare innehåll.
Av stort intresse är även boken som gestalten läser med stor inlevelse. Solens starka strålar lyser nu på texten ”Den flygande holländaren”´, en vid tiden omåttligt populär berättelse som handlar om ett spökskepp och dess kapten, Vanderdecken (i den holländska versionen) som misslyckats med att runda Godahoppsudden gång på gång och till sist svär på att han skall lyckas oavsett om Gud eller djävulen står emot honom. Gud tolererar förstås inte sådan hädelse utan dömer omedelbart kaptenen och hans skepp att intill domens dag segla på världshaven. Legenden finns i varianter från många språkområden och har inspirerat många författare och konstnärer.
Isaac Grünewald kände förstås även till Wagners opera "Den flygande holländaren" som hade haft premiär 1872 på Stockholmsoperan och som därefter spelades gång på gång och hyllades av sin samtid. Operan utspelar sig vid den norska kusten och handlar mycket om hur förbannelsen kan brytas om ”den flygande holländaren” hittar en kvinna som kan vara honom trogen intill döden. En gång vart sjunde år tillåts han gå iland för att söka efter en sådan kvinna. Holländaren stöter samman med den norske kaptenen Daland, som imponeras av främlingens rikedom och uppmuntrar honom att gifta sig med hans dotter Senta. Senta, som är tillsammans med Erik, har under lång tid varit besatt av legenden om den flygande holländaren, och ömkat honom. Innerst inne har hon drömt om att bli den, som en dag finge befria honom från hans hemska öde. När de två möts blir hon omedelbart kär. När holländaren senare ser Senta krama om Erik, blir han oresonligt svartsjuk och anklagar Senta för otrohet, varpå han avseglar i vredesmod. Obekymrad av Eriks protester kastar sig Senta i havet. Detta får till följd att holländarens skepp sjunker och de båda älskande tillsammans uppstiger till himmelen. Att dramat har starka kopplingar till Isaac Grünewalds ”Den flygande holländaren” känns tydligt, stranden till höger där kaptenen landstiger var sjunde år, skeppet vid horisonten och det blå havet som hela historien kretsar runt.

I det imponerande konstverket vävs drama, fantasi och drömmar samman och skapar något extraordinärt, vars motstycke är svårt att finna i Isaac Grünewalds konstnärskap. Få konstverks tillblivelse och förändring går att följa på detta fascinerande sätt, en process som skedde hos en konstnär som påverkades av det samtida kulturlivet inom såväl konst, litteratur som musik, den scen som Isaac och hans hustru Sigrid var en betydelsefull del av både i Stockholm och i Paris på 1910-talet.