Alltsedan debuten på Galerie Pierre i Stockholm 1965 har Lena Cronqvist fascinerat och berört med sina starka skildringar av vad det innebär att vara människa. Cronqvist har en säregen förmåga att spränga och sammanfoga gränser mellan det inre rummet och den yttre verkligheten, den egna upplevelsen och den allmänna historieskrivningen, det högst personliga och det allmängiltiga. Och oavsett var hon bestämmer sig för att scenen skall utspela sig, så låter hon nästan uteslutande människans villkor och utsatthet stå i centrum. Återkommande genom åren har också i konstnärens oeuvre funnits en ironisk klang, som om Cronqvist är mån om att visa att det hon skapar trots allt bara är bilder och att verkligheten finns utanför dem.

I början av 1980-talet gjorde Cronqvist en serie målningar hon kallade ”Målaren och hennes modell”. Som med många andra konstnärer genom historien använde hon sig själv som modell. På så vis finns ju modellen alltid tillgänglig, som hon själv har uttryckt det. Det handlade inte om något privat eller personligt, valet var mer pragmatiskt än så. Utifrån den egna kroppen skapade Cronqvist bilder, där hon lät figuren agera och posera, ibland sittandes och ibland ståendes. Ofta lät hon figuranten hålla i en spegel, som ville hon förstärka budskapet om att den bildliga världen är skapad, att även spegelbilden av en verkligenhet är en bild – och således redan förlorad till en tolkningsbar dimension.

1984 såg Cronqvist två dansföreställningar med den tyska koreografen Pina Bausch och hennes trupp Wuppertal Tanztheater när de besökte Stockholm. Mötet med dansen och den totalupplevelse det innebar för Cronqvist blev avgörande för en serie nya målningar. Från att ha målat avskildheten och särskildheten innebar dessa verk ett prövande i interaktion där gestalterna närmar sig varandra, de vidrör varandra, dansar och kysser varandra.

Sune Nordgren skriver om den aktuella målningen: ”Mötet mellan kvinnan och mannen i ’Tändningen’ är återigen en bild av sökande, begäret efter kontakt. Han är Narcissus, försjunken i oemotsagd självupptagenhet, en självnjutare. Hon tar till ett drastiskt medel för att väcka hans lust, eller åtminstone öppna hans smala ögonspringor för någon annan än sig själv. Med en tändsticka mellan hans tår ska hon helt enkelt ’tända på’ honom. Här kikar en ironisk distans fram, en humor och lekfullhet […]”