Dan Wolgers

Alfred Jarry, patafysikens uppenbarare, beräknade redan någon gång runt förra sekelskiftet Guds yta och laborerade då med roten ur noll i en mycket omfattande matematisk formel. Han fann att: Dieu est le point tangent de zéro et de l´infini – Gud är punkten där noll tangerar det oändliga, eller om man så vill, Gud är den kortaste sträckan mellan noll och det oändliga. Ett av instrumenten han använder för att nå denna vackra formulering är slutsatsen av treenigheten att Gud är en triangel. Såväl Marcel Duchamp som Man Ray är medvetna patafysiker (som bekant är alla människor patafysiker men somliga är inte medvetna om det). Vad är Duchamps flasktorkare om inte ett laborerande med roten ur noll, med sina på varandra följande ringar med krokar i minne, i våning efter våning? Några år senare ger sig även Man Ray i kast med denna sköna matematiska uppgift, men så att säga från andra hållet. När Duchamp så småningom kört fast och experimenterade med att hänga sin matematiska formel (flasktorkaren) från taket, belyst med tre skilda ljuskällor i ett försök att nå treenigheten i skuggverkan på väggen (en yta!), så lyckades han inte lika bra som Man Ray i sin "Obstruction", som hans konstruktion av galgar senare kom att kallas. Man Ray kunde i ett slag bringa jämvikt till formeln genom genidraget att börja i taket och på så vis lura noll att tangera det oändliga av sig självt. I triangeln av galgar (en galge är i sig själv en triangel) finns i övre änden noll, i den nedre det oändliga. Man Ray lyckades där Duchamp gick bet. Min önskan är att i "Obstruction II" försona denna treenighet – Duchamp, Man Ray och Gud. Man Rays original "Obstruction" kom att bli just en obstruktion, ett hinder för vidare forskning kring roten ur noll. Händelsen markerade slutet på en era och början på en ny – en ny nollpunkt vilken kom att tangera det oändliga.

Dan Wolgers, oktober 2012

Utställningen ”Se Människan” på Liljevalchs konsthall 1992 markerar, vare sig frivilligt eller planerat, postmodernismens definitiva genombrott i Sverige. Man förstod det inte fullt ut då. Men det som hände var att Liljevalchs intendent Philippe Legros bjudit in tidens mest begåvade konstnärer och beställt fram nya verk. Som vanligt var ekonomin knaper och det fanns knappt resurser för konstnärerna, vare sig tidsmässigt eller finansiellt för arbetstid och arbetsmaterial - ännu mindre någon form av anständig konstnärsersättning. Dan Wolgers svarade med att “stjäla” två museibänkar ur originalinredningen på Liljevalchs. Det var hans bidrag till utställningen. “Sina” konstverk sålde han sedan vidare på auktion. Stölden blev naturligtvis anmäld och Dan Wolgers blev dömd till dagsböter. Ett av Sveriges första och mest kraftfull konceptuella konstverk hade sett dagens ljus.

Det aktuella verket på denna auktion har kanske inte så mycket anknytning till den legendariska konststölden på Liljevalchs, men visar Dan Wolgers betydelse i svensk konst. Och hans osedvanliga fingertoppskänsla för vad konceptuell konst är. Det är idén som är kvalitetsbäraren - inte materialet. ”Obstruction II” från 2002 tar höjd såväl innehållsmässigt som visuellt. I denna mobila skulptur förenar han sig med sina andliga gudar: surrealisterna och idémystikerna Man Ray och Marcel Duchamp.

”Obstruction II” är en hälsning till dem båda. 1920 gjorde Man Ray sin mobil med trägalgar, ”Obstruction”, hängandes från ovan, en mobil skulptur som också enligt Man Ray kunde utökas i det oändliga så länge balansen var intakt och galgar fanns tillgängliga. De industriella konstlösa stålgalgarna lämpade sig utmärkt för tjugotalets intresse för objects trouvés. Galgarna implicerar det frånvarande, det vill säga kläderna tillhörande de levande människorna - som spöklika andar sammanfogade till en lågmäld rasslande grupp. Marcel Duchamps ställde ut sin flasktorkare 1914 och verket anses vara världens första readymade. Men denna vände han upp och ner på hela begreppet konst. Flasktorkaren var i galvaniserat järn och konstnären lät den flytta upp på en värdeskapande piedestal.

Dan Wolgers verkar äga ett sjätte sinne. Med intelligens, humor och skärpa får han oss att omvärdera givna värden och vedertagna sanningar. Han är som det pekande barnet i Kejsarens nya kläder som vågar ropa att kejsaren är naken, med skillnaden att han gör det med en subtil finess i kombination med mänsklig värme och någon slags outtalad vilja att få betraktaren att våga tänka fritt, på riktigt. Med ”Obstruction II” har Wolgers stulit igen. Eller har han verkligen det? Snarare har han återigen använt sitt pekfinger och vridit tillbaka tiden till konceptkonstens födelse och konstbegreppets upplösning. Hans tillägg kan närmast ses som en hyllning. I ”Obstruction II” är galgarna nämligen både fixerade och galvaniserade. Surrealistens tillfälliga gest att koppla samman värdelösa föremål, har förvandlats till en oförstörbar skulptur, ett monument till ära åt HC Andersens lilla pojke.