Otto G Carlsund

På 1930-talet plågades Otto G Carsund av tvångsidéer som orsakade intensiv ångest och bet sig fast i hans medvetande. Han inbillade sig att franska rättvisan skulle gripa honom och föra honom till Paris, allt p g a den sk "Picasso-affären”. För att lugna ner sig själv kom han på ett sätt att med konstutövande mota sina sjukliga idéer, han började intensivt att teckna och hans sk "Anti-Paranoja-period" inleddes. Oscar Reutersvärd skriver i sin monografi ”Otto G. Carlsund” 1988, sid 104; ”Tack vare denna typ av tecknande, som krävde maximal koncentration och oräkneliga exakt placerade tuschstreck, lyckades Carlsund med sin privatterapi. Han tvingade sig in i halvautomatiska perseverationsakter, som påminner i mycket om Jackson Pollocks nästan medvetslösa färgstänkningsprocedurer”.

Carlsund täckte sina papper med tuschstreck tills han uppnådde den rätta gråtonen, för helsvarta ytor blev arbetet med strecken obegripligt omfattande. "-Jag gjorde väl sammanlagt miljarder tuschsteck de åren. Det blev massor av teckningar. Gud vete vart de flesta tog vägen", kommenterar han själv perioden.
Oscar Reutersvärd fortsätter; Denna produktion som kommit att kallas "tusenstrecksteckningarna", är utan tvivel en av höjdpunkterna i Carlsunds konstnärskap. Den absoluta kulminationen -och abrupta avslutningen – i detta paranojabekämpande tecknande blev hans ”Amour divin” med makan Margareta "Alexandra" (Carlsunds smeknamn på sin ungdomsvän tillika hustru sedan början av 1930-talet) figurerande som kärlekens personifikation och föreställande att vara skulpterad i marmor”.
När han påbörjade arbetet beräknade han att den skulle "skänka honom drygt femhundra hälsosamma arbetstimmar". "Amour Divin" blev konstnärens väldigaste, men ofullbordad, mentalt-terapeutiska produkt, uppbyggd av miljontals tuschstreck. Under det avslutande arbetet med den kring skulpturnischen löpande rundstaven, och efter nära femhundra timmars tecknande, släppte konstnärens ångest och han ställde undan sitt verk utan att avsluta det; "En dag släppte min ångest totalt. Jag var botad från paranojan och slutade strecktecknandet".
Carlsunds avsikt var att tuschteckningen skulle utgöra nummer ett i en svit om tre pannåer. De två övriga skulle bli "Envie humaine ("Den mänskiliga avundsjukan") och "Injustice infernale (Den infernaliska orättvisan)". Carlsund tänkte sig att triptyken skulle vara en fonddekoration i en filosofisk akademi och beskrev sin tanke så här; "Avsikten är att nå en tidlös form, utan lokala, raciala och individuella särdrag. Den skall vara expressiv, d v s i sitt uttryck endast motsvara det tänkta, abstrakta innehållet, i detta fall den översinnliga kärleken". Otto G. Carlsund, januari 1938